Psaltaren 142

1 En sång av David; en bön, när han var i grottan.

A maschil of David, when he was in the cave; a prayer. With my voice I cry out for help to Yahweh; with my voice I plead for Yahweh's favor.

2 Jag höjer min röst och ropar till HERREN, jag höjer min röst och beder till HERREN.

I pour out my lament before him; I tell him my troubles.

3 Jag utgjuter inför honom mitt bekymmer, min nöd kungör jag för honom.

When my spirit is weak within me, you know my path. In the way that I walk they have hidden a trap for me.

4 När min ande försmäktar i mig, är du den som känner min stig. På den väg där jag skall gå hava de lagt ut snaror för mig.

I look to my right and and see that there is no one who cares about me. There is no escape for me; no one cares about my life.

5 Skåda på min högra sida och se: där finnes ingen som kännes vid mig. Ingen tillflykt återstår för mig, ingen finnes, som frågar efter min själ.

I called out to you, Yahweh; I said, “You are my refuge, my portion in the land of the living.

6 Jag ropar till dig, o HERRE, jag säger: »Du är min tillflykt, min del i de levandes land.»

Listen to my call, for I have been brought very low; rescue me from my persecutors, for they are stronger than I.

7 Akta på mitt rop, ty jag är i stort elände; rädda mig från mina förföljare, ty de äro mig övermäktiga. För min själ ut ur fängelset, så att jag får prisa ditt namn. Omkring mig skola de rättfärdiga församlas, när du gör väl mot mig.

Bring my soul out of prison so that I may give thanks to your name. The righteous will gather around me because you have been good to me.”