Psaltaren 142

1 En sång av David; en bön, när han var i grottan.

A poem of David when was he in the cave a prayer. Voice my to Yahweh I cry out voice my to Yahweh I seek favor.

2 Jag höjer min röst och ropar till HERREN, jag höjer min röst och beder till HERREN.

I pour out before him complaint my trouble my before him I tell.

3 Jag utgjuter inför honom mitt bekymmer, min nöd kungör jag för honom.

When faints away on me - spirit my and you you know pathway my in [the] path which I walk people have hidden a snare for me.

4 När min ande försmäktar i mig, är du den som känner min stig. På den väg där jag skall gå hava de lagt ut snaror för mig.

Look right - and see and not [belongs] to me [one who] recognizes it has been lost a place of escape from me there not [is one who] cares for self my.

5 Skåda på min högra sida och se: där finnes ingen som kännes vid mig. Ingen tillflykt återstår för mig, ingen finnes, som frågar efter min själ.

I cry out to you O Yahweh I say you [are] refuge my portion my in [the] land of the living.

6 Jag ropar till dig, o HERRE, jag säger: »Du är min tillflykt, min del i de levandes land.»

Pay attention! - to cry of entreaty my for I have become low exceedingly deliver me from [those who] harass me for they are [too] strong for me.

7 Akta på mitt rop, ty jag är i stort elände; rädda mig från mina förföljare, ty de äro mig övermäktiga. För min själ ut ur fängelset, så att jag får prisa ditt namn. Omkring mig skola de rättfärdiga församlas, när du gör väl mot mig.

Bring out! from prison - self my to give thanks to name your me they will surround righteous [people] for you deal bountifully towards me.