Psaltaren 142

1 En sång av David; en bön, när han var i grottan.

An Instructive Psalm of David. When he was in the Cave. A Prayer. With my voice—to Yahweh, make I outcry, With my voice—to Yahweh, make I supplication:

2 Jag höjer min röst och ropar till HERREN, jag höjer min röst och beder till HERREN.

I pour out before him my complaint, My distress—before him, I tell.

3 Jag utgjuter inför honom mitt bekymmer, min nöd kungör jag för honom.

When my spirit fainted concerning myself, then, thou, didst take note of my path, —In the course which I was about to take, they had hidden a snare for me.

4 När min ande försmäktar i mig, är du den som känner min stig. På den väg där jag skall gå hava de lagt ut snaror för mig.

Look to the right hand and see, that there is none that, for me, hath regard, —Escape is lost to me, There is no one to care for my life.

5 Skåda på min högra sida och se: där finnes ingen som kännes vid mig. Ingen tillflykt återstår för mig, ingen finnes, som frågar efter min själ.

I have made outcry unto thee, O Yahweh, —I have said, Thou, art my refuge, my portion, in the land of the living.

6 Jag ropar till dig, o HERRE, jag säger: »Du är min tillflykt, min del i de levandes land.»

Attend thou unto my loud cry, for I am brought very low, —Rescue me from my pursuers, for they are stronger than I.

7 Akta på mitt rop, ty jag är i stort elände; rädda mig från mina förföljare, ty de äro mig övermäktiga. För min själ ut ur fängelset, så att jag får prisa ditt namn. Omkring mig skola de rättfärdiga församlas, när du gör väl mot mig.

O bring forth, out of prison, my soul, That I may give thanks unto thy Name, —About me, let the righteous gather round, for thou wilt deal bountifully with me.