Psaltaren 142

1 En sång av David; en bön, när han var i grottan.

The understanding of David. A prayer, when he was in the cave. With my voice, I cried out to the Lord. With my voice, I made supplication to the Lord.

2 Jag höjer min röst och ropar till HERREN, jag höjer min röst och beder till HERREN.

In his sight, I pour out my prayer, and before him, I declare my tribulation.

3 Jag utgjuter inför honom mitt bekymmer, min nöd kungör jag för honom.

Though my spirit may become faint within me, even then, you have known my paths. Along this way, which I have been walking, they have hidden a snare for me.

4 När min ande försmäktar i mig, är du den som känner min stig. På den väg där jag skall gå hava de lagt ut snaror för mig.

I considered toward the right, and I looked, but there was no one who would know me. Flight has perished before me, and there is no one who has concern for my soul.

5 Skåda på min högra sida och se: där finnes ingen som kännes vid mig. Ingen tillflykt återstår för mig, ingen finnes, som frågar efter min själ.

I cried out to you, O Lord. I said: You are my hope, my portion in the land of the living.

6 Jag ropar till dig, o HERRE, jag säger: »Du är min tillflykt, min del i de levandes land.»

Attend to my supplication. For I have been humbled exceedingly. Free me from my persecutors, for they have been fortified against me.

7 Akta på mitt rop, ty jag är i stort elände; rädda mig från mina förföljare, ty de äro mig övermäktiga. För min själ ut ur fängelset, så att jag får prisa ditt namn. Omkring mig skola de rättfärdiga församlas, när du gör väl mot mig.

Lead my soul out of confinement in order to confess your name. The just are waiting for me, until you repay me.