Psaltaren 139
1 För sångmästaren; av David; en psalm. HERRE, du utrannsakar mig och känner mig.
Psalmus David, in finem. Domine probasti me, et cognovisti me:
2 Evad jag sitter eller uppstår, vet du det; du förstår mina tankar fjärran ifrån.
tu cognovisti sessionem meam, et resurrectionem meam.
3 Evad jag går eller ligger, utforskar du det, och med alla mina vägar är du förtrogen.
Intellexisti cogitationes meas de longe: semitam meam, et funiculum meum investigasti.
4 Ty förrän ett ord är på min tunga, se, så känner du, HERRE, det till fullo.
Et omnes vias meas praevidisti: quia non est sermo in lingua mea.
5 Du omsluter mig på alla sidor och håller mig i din hand.
Ecce Domine tu cognovisti omnia novissima, et antiqua: tu formasti me, et posuisti super me manum tuam.
6 En sådan kunskap är mig alltför underbar; den är mig för hög, jag kan icke begripa den.
Mirabilis facta est scientia tua ex me: confortata est, et non potero ad eam.
7 Vart skall jag gå för din Ande, och vart skall jag fly för ditt ansikte?
Quo ibo a spiritu tuo? et quo a facie tua fugiam?
8 Fore jag upp till himmelen, så är du där, och bäddade jag åt mig i dödsriket, se, så är du ock där. (Sheol h7585)
Si ascendero in caelum, tu illic es: si descendero in infernum, ades. (Sheol h7585)
9 Toge jag morgonrodnadens vingar, gjorde jag mig en boning ytterst i havet,
Si sumpsero pennas meas diluculo, et habitavero in extremis maris:
10 så skulle också där din hand leda mig och din högra hand fatta mig.
Etenim illuc manus tua deducet me: et tenebit me dextera tua.
11 Och om jag sade: »Mörker må betäcka mig och ljuset bliva natt omkring mig»,
Et dixi: Forsitan tenebrae conculcabunt me: et nox illuminatio mea in deliciis meis.
12 så skulle själva mörkret icke vara mörkt för dig, natten skulle lysa såsom dagen: ja, mörkret skulle vara såsom ljuset.
Quia tenebrae non obscurabuntur a te, et nox sicut dies illuminabitur: sicut tenebrae eius, ita et lumen eius.
13 Ty du har skapat mina njurar, du sammanvävde mig i min moders liv.
Quia tu possedisti renes meos: suscepisti me de utero matris meae.
14 Jag tackar dig för att jag är danad så övermåttan underbart; ja, underbara äro dina verk, min själ vet det väl.
Confitebor tibi quia terribiliter magnificatus es: mirabilia opera tua, et anima mea cognoscet nimis.
15 Benen i min kropp voro icke förborgade för dig, när jag bereddes i det fördolda, när jag bildades i jordens djup.
Non est occultatum os meum a te, quod fecisti in occulto: et substantia mea in inferioribus terrae.
16 Dina ögon sågo mig, när jag ännu knappast var formad; alla mina dagar blevo uppskrivna i din bok, de voro bestämda, förrän någon av dem hade kommit.
Imperfectum meum viderunt oculi tui, et in libro tuo omnes scribentur: dies formabuntur, et nemo in eis.
17 Huru outgrundliga äro icke för mig dina tankar, o Gud, huru stor är icke deras mångfald!
Mihi autem nimis honorificati sunt amici tui, Deus: nimis confortatus est principatus eorum.
18 Skulle jag räkna dem, så vore de flera än sanden; när jag uppvaknade, vore jag ännu hos dig.
Dinumerabo eos, et super arenam multiplicabuntur: exurrexi, et adhuc sum tecum.
19 Gud, o att du ville dräpa de ogudaktiga! Ja, måtte de blodgiriga vika bort ifrån mig,
Si occideris Deus peccatores: viri sanguinum declinate a me:
20 de som tala om dig med ränker i sinnet, de som hava bragt dina städer i fördärv!
Quia dicitis in cogitatione: accipient in vanitate civitates suas.
21 Skulle jag icke hata dem som hata dig, HERRE? Skulle jag icke känna leda vid dem som stå dig emot?
Nonne qui oderunt te Domine, oderam: et super inimicos tuos tabescebam?
22 Jag hatar dem med starkaste hat; ja, mina fiender hava de blivit.
Perfecto odio oderam illos: et inimici facti sunt mihi.
23 Utrannsaka mig, Gud, och känn mitt hjärta; pröva mig och känn mina tankar,
Proba me Deus, et scito cor meum: interroga me, et cognosce semitas meas.
24 och se till, om jag är stadd på en olycksväg, och led mig på den eviga vägen.
Et vide, si via iniquitatis in me est: et deduc me in via aeterna.
