Psaltaren 139

1 För sångmästaren; av David; en psalm. HERRE, du utrannsakar mig och känner mig.

Drottinn, þú rannsakar mig út og inn og veist allt um mig.

2 Evad jag sitter eller uppstår, vet du det; du förstår mina tankar fjärran ifrån.

Hvort ég sit eða stend, það veist þú. Og þú lest hugsanir mínar úr fjarlægð!

3 Evad jag går eller ligger, utforskar du det, och med alla mina vägar är du förtrogen.

Þú veist hvert ég stefni og þekkir langanir mínar. Og hvort sem ég geng eða ligg, þá athugar þú það. Þú veist öllum stundum hvar ég er.

4 Ty förrän ett ord är på min tunga, se, så känner du, HERRE, det till fullo.

Þú þekkir orðin á tungu minni áður en ég opna munninn!

5 Du omsluter mig på alla sidor och håller mig i din hand.

Þú bæði fylgir mér og ferð á undan mér, leggur hönd þína á höfuð mitt og blessar mig.

6 En sådan kunskap är mig alltför underbar; den är mig för hög, jag kan icke begripa den.

Þetta er stórkostlegt! Já, næstum of gott til að vera satt!

7 Vart skall jag gå för din Ande, och vart skall jag fly för ditt ansikte?

Hvert get ég farið frá anda þínum eða flúið frá augliti þínu?

8 Fore jag upp till himmelen, så är du där, och bäddade jag åt mig i dödsriket, se, så är du ock där. (Sheol h7585)

Fari ég til himna, þá ertu þar, til dánarheima, þá ertu líka þar! (Sheol h7585)

9 Toge jag morgonrodnadens vingar, gjorde jag mig en boning ytterst i havet,

Ef ég svifi á skýjum morgunroðans og settist við fjarlæga strönd,

10 så skulle också där din hand leda mig och din högra hand fatta mig.

einnig þar mundi hönd þín leiða mig og ég finna styrk þinn og vernd.

11 Och om jag sade: »Mörker må betäcka mig och ljuset bliva natt omkring mig»,

Og þótt ég reyndi að læðast frá þér inn í myrkrið, þá myndi nóttin lýsa eins og dagur!

12 så skulle själva mörkret icke vara mörkt för dig, natten skulle lysa såsom dagen: ja, mörkret skulle vara såsom ljuset.

Því að myrkrið hylur ekkert fyrir Guði, dagur og nótt eru jöfn fyrir þér.

13 Ty du har skapat mina njurar, du sammanvävde mig i min moders liv.

Öll líffæri mín hefur þú skapað, ofið þau í kviði móður minnar.

14 Jag tackar dig för att jag är danad så övermåttan underbart; ja, underbara äro dina verk, min själ vet det väl.

Þökk, að þú skapaðir mig eins undursamlega og raun ber vitni! Þetta er dásamlegt um að hugsa! Handaverk þín eru stórkostleg – það er mér alveg ljóst.

15 Benen i min kropp voro icke förborgade för dig, när jag bereddes i det fördolda, när jag bildades i jordens djup.

Þú varst til staðar þegar ég var myndaður í leyni.

16 Dina ögon sågo mig, när jag ännu knappast var formad; alla mina dagar blevo uppskrivna i din bok, de voro bestämda, förrän någon av dem hade kommit.

Þú þekktir mig þegar ég var fóstur í móðurkviði og áður en ég sá dagsins ljós hafðir þú ákvarðað alla mína ævidaga – sérhver dagur var skráður í bók þína!

17 Huru outgrundliga äro icke för mig dina tankar, o Gud, huru stor är icke deras mångfald!

Hugsanir þínar, ó Guð, eru mér torskildar, en samt eru þær stórkostlegar!

18 Skulle jag räkna dem, så vore de flera än sanden; när jag uppvaknade, vore jag ännu hos dig.

Ef ég reyndi að telja þær, þá yrði það mér ofviða því að þær eru fleiri en sandkorn á sjávarströnd! Já, ég mundi vakna eins og af draumi, en hugur minn, hann væri enn hjá þér!

19 Gud, o att du ville dräpa de ogudaktiga! Ja, måtte de blodgiriga vika bort ifrån mig,

Vissulega munt þú, Guð, útrýma níðingunum. Já, burt með ykkur, þið morðingjar!

20 de som tala om dig med ränker i sinnet, de som hava bragt dina städer i fördärv!

Þeir guðlasta og hreykja sér upp gegn þér – hvílík heimska!

21 Skulle jag icke hata dem som hata dig, HERRE? Skulle jag icke känna leda vid dem som stå dig emot?

Drottinn, ætti ég ekki að hata þá sem þig hata? Og ætti ég ekki að hafa viðbjóð á þeim?

22 Jag hatar dem med starkaste hat; ja, mina fiender hava de blivit.

Jú, ég hata þá, því að þínir óvinir eru mínir óvinir.

23 Utrannsaka mig, Gud, och känn mitt hjärta; pröva mig och känn mina tankar,

Prófaðu mig Guð. Rannsakaðu hjarta mitt og hugsanir mínar.

24 och se till, om jag är stadd på en olycksväg, och led mig på den eviga vägen.

Sýndu mér það í fari mínu sem hryggir þig og leiddu mig svo áfram veginn til eilífs lífs.