Psaltaren 139

1 För sångmästaren; av David; en psalm. HERRE, du utrannsakar mig och känner mig.

(Til Sangmesteren. Af David. En Salme.) HERRE, du ransager mig og kender mig!

2 Evad jag sitter eller uppstår, vet du det; du förstår mina tankar fjärran ifrån.

Du ved, når jeg står op, du fatter min Tanke i Frastand,

3 Evad jag går eller ligger, utforskar du det, och med alla mina vägar är du förtrogen.

du har Rede på, hvor jeg går eller ligger, og alle mine Veje kender du grant.

4 Ty förrän ett ord är på min tunga, se, så känner du, HERRE, det till fullo.

Thi før Ordet er til på min Tunge, se, da ved du det, HERRE, til fulde.

5 Du omsluter mig på alla sidor och håller mig i din hand.

Bagfra og forfra omslutter du mig, du lægger din Hånd på mig.

6 En sådan kunskap är mig alltför underbar; den är mig för hög, jag kan icke begripa den.

At fatte det er mig for underfuldt, for højt, jeg evner det ikke!

7 Vart skall jag gå för din Ande, och vart skall jag fly för ditt ansikte?

Hvorhen skal jeg gå for din Ånd, og hvor skal jeg fly for dit Åsyn?

8 Fore jag upp till himmelen, så är du där, och bäddade jag åt mig i dödsriket, se, så är du ock där. (Sheol h7585)

Farer jeg op til Himlen, da er du der, reder jeg Leje i Dødsriget, så er du der; (Sheol h7585)

9 Toge jag morgonrodnadens vingar, gjorde jag mig en boning ytterst i havet,

tager jeg Morgenrødens Vinger, fæster jeg Bo, hvor Havet ender,

10 så skulle också där din hand leda mig och din högra hand fatta mig.

da vil din Hånd også lede mig der, din højre holde mig fast!

11 Och om jag sade: »Mörker må betäcka mig och ljuset bliva natt omkring mig»,

Og siger jeg: "Mørket skal skjule mig, Lyset blive Nat omkring mig!"

12 så skulle själva mörkret icke vara mörkt för dig, natten skulle lysa såsom dagen: ja, mörkret skulle vara såsom ljuset.

så er Mørket ej mørkt for dig, og Natten er klar som Dagen, Mørket er som Lyset.

13 Ty du har skapat mina njurar, du sammanvävde mig i min moders liv.

Thi du har dannet mine Nyrer, vævet mig i Moders Liv.

14 Jag tackar dig för att jag är danad så övermåttan underbart; ja, underbara äro dina verk, min själ vet det väl.

Jeg vil takke dig, fordi jeg er underfuldt skabt; underfulde er dine Gerninger, det kender min Sjæl til fulde.

15 Benen i min kropp voro icke förborgade för dig, när jag bereddes i det fördolda, när jag bildades i jordens djup.

Mine Ben var ikke skjult for dig, da jeg blev skabt i Løndom, virket i Jordens Dyb;

16 Dina ögon sågo mig, när jag ännu knappast var formad; alla mina dagar blevo uppskrivna i din bok, de voro bestämda, förrän någon av dem hade kommit.

som Foster så dine Øjne mig, i din Bog var de alle skrevet, Dagene var bestemt, før en eneste af dem var kommet.

17 Huru outgrundliga äro icke för mig dina tankar, o Gud, huru stor är icke deras mångfald!

Hvor kostelige er dine Tanker mig, Gud, hvor stor er dog deres Sum!

18 Skulle jag räkna dem, så vore de flera än sanden; när jag uppvaknade, vore jag ännu hos dig.

Tæller jeg dem, er de flere end Sandet, jeg vågner - og end er jeg hos dig.

19 Gud, o att du ville dräpa de ogudaktiga! Ja, måtte de blodgiriga vika bort ifrån mig,

Vilde du dog dræbe de gudløse, Gud, måtte Blodets Mænd vige fra mig,

20 de som tala om dig med ränker i sinnet, de som hava bragt dina städer i fördärv!

de, som taler om dig på Skrømt og sværger falsk ved dit Navn.

21 Skulle jag icke hata dem som hata dig, HERRE? Skulle jag icke känna leda vid dem som stå dig emot?

Jeg hader jo dem, der hader dig, HERRE, og væmmes ved dem, der står dig imod;

22 Jag hatar dem med starkaste hat; ja, mina fiender hava de blivit.

med fuldt Had bader jeg dem, de er også mine Fjender.

23 Utrannsaka mig, Gud, och känn mitt hjärta; pröva mig och känn mina tankar,

Ransag mig, Gud, og kend mit Hjerte, prøv mig og kend mine Tanker!

24 och se till, om jag är stadd på en olycksväg, och led mig på den eviga vägen.

Se, om jeg er på Smertens Vej, og led mig på Evigheds Vej!