Psaltaren 139
1 För sångmästaren; av David; en psalm. HERRE, du utrannsakar mig och känner mig.
Přednímu zpěváku, žalm Davidův. Hospodine, ty jsi mne zkusil a seznal.
2 Evad jag sitter eller uppstår, vet du det; du förstår mina tankar fjärran ifrån.
Ty znáš sednutí mé i povstání mé, rozumíš myšlení mému zdaleka.
3 Evad jag går eller ligger, utforskar du det, och med alla mina vägar är du förtrogen.
Chození mé i ležení mé ty obsahuješ, a všech mých cest svědom jsi.
4 Ty förrän ett ord är på min tunga, se, så känner du, HERRE, det till fullo.
Než ještě mám na jazyku slovo, aj, Hospodine, ty to všecko víš.
5 Du omsluter mig på alla sidor och håller mig i din hand.
Z zadu i z předu obklíčils mne, a vzložils na mne ruku svou.
6 En sådan kunskap är mig alltför underbar; den är mig för hög, jag kan icke begripa den.
Divnější jest umění tvé nad můj vtip; vysoké jest, nemohu k němu.
7 Vart skall jag gå för din Ande, och vart skall jag fly för ditt ansikte?
Kamž bych zašel od ducha tvého? Aneb kam bych před tváří tvou utekl?
8 Fore jag upp till himmelen, så är du där, och bäddade jag åt mig i dödsriket, se, så är du ock där. (Sheol h7585)
Jestliže bych vstoupil na nebe, tam jsi ty; pakli bych sobě ustlal v hrobě, aj, přítomen jsi. (Sheol h7585)
9 Toge jag morgonrodnadens vingar, gjorde jag mig en boning ytterst i havet,
Vzal-li bych křídla záře jitřní, abych bydlil při nejdalším moři:
10 så skulle också där din hand leda mig och din högra hand fatta mig.
I tamť by mne ruka tvá provedla, a pravice tvá by mne popadla.
11 Och om jag sade: »Mörker må betäcka mig och ljuset bliva natt omkring mig»,
Dím-li pak: Aspoň tmy, jako v soumrak, přikryjí mne, ale i noc jest světlem vůkol mne.
12 så skulle själva mörkret icke vara mörkt för dig, natten skulle lysa såsom dagen: ja, mörkret skulle vara såsom ljuset.
Aniž ty tmy před tebou ukryti mohou, anobrž noc jako den tobě svítí, rovně tma jako světlo.
13 Ty du har skapat mina njurar, du sammanvävde mig i min moders liv.
Ty zajisté v moci máš ledví má, přioděl jsi mne v životě matky mé.
14 Jag tackar dig för att jag är danad så övermåttan underbart; ja, underbara äro dina verk, min själ vet det väl.
Oslavuji tě, proto že se hrozným a divným skutkům tvým divím, a duše má zná je výborně.
15 Benen i min kropp voro icke förborgade för dig, när jag bereddes i det fördolda, när jag bildades i jordens djup.
Neníť ukryta žádná kost má před tebou, jakž jsem učiněn v skrytě, a řemeslně složen, v nejhlubších místech země.
16 Dina ögon sågo mig, när jag ännu knappast var formad; alla mina dagar blevo uppskrivna i din bok, de voro bestämda, förrän någon av dem hade kommit.
Trupel můj viděly oči tvé, v knihu tvou všickni oudové jeho zapsáni jsou, i dnové, v nichž formováni byli, když ještě žádného z nich nebylo.
17 Huru outgrundliga äro icke för mig dina tankar, o Gud, huru stor är icke deras mångfald!
Protož u mne ó jak drahá jsou myšlení tvá, Bože silný, a jak jest jich nesčíslná summa!
18 Skulle jag räkna dem, så vore de flera än sanden; när jag uppvaknade, vore jag ännu hos dig.
Chtěl-li bych je sčísti, více jest jich než písku; procítím-li, a já jsem vždy s tebou.
19 Gud, o att du ville dräpa de ogudaktiga! Ja, måtte de blodgiriga vika bort ifrån mig,
Zabil-li bys, ó Bože, bezbožníka, tehdážť by muži vražedlní odstoupili ode mne,
20 de som tala om dig med ränker i sinnet, de som hava bragt dina städer i fördärv!
Kteříž mluví proti tobě nešlechetně; marně vyvyšují nepřátely tvé.
21 Skulle jag icke hata dem som hata dig, HERRE? Skulle jag icke känna leda vid dem som stå dig emot?
Zdaliž těch, kteříž tě v nenávisti mají, ó Hospodine, v nenávisti nemám? A ti, kteříž proti tobě povstávají, zdaž mne nemrzejí?
22 Jag hatar dem med starkaste hat; ja, mina fiender hava de blivit.
Úhlavní nenávistí jich nenávidím, a mám je za nepřátely.
23 Utrannsaka mig, Gud, och känn mitt hjärta; pröva mig och känn mina tankar,
Vyzpytuj mne, Bože silný, a poznej srdce mé; zkus mne, a poznej myšlení má.
24 och se till, om jag är stadd på en olycksväg, och led mig på den eviga vägen.
A popatř, chodím-liť já cestou odpornou tobě, a veď mne cestou věčnou.
