Psaltaren 137

1 Vid Babels floder, där sutto vi och gräto, när vi tänkte på Sion.

Naʻa mau nofo ki lalo ʻi he veʻe vaitafe ʻo Papilone, ʻio, naʻa mau tangi ʻi heʻemau manatu ki Saione.

2 I pilträden som där voro hängde vi upp våra harpor.

Naʻa mau tautau ʻemau ngaahi haʻape, ʻi he ngaahi uilou ʻi he lotolotonga ʻo ia.

3 Ty de som höllo oss fångna bådo oss där att sjunga, och våra plågare bådo oss vara glada: »Sjungen för oss en av Sions sånger.»

He naʻe fekauʻi ai ʻekinautolu naʻa nau fakapōpulaʻi ʻakimautolu ke mau hiva; pea ko kinautolu naʻe fakaʻosiʻosi ʻakimautolu naʻa nau fekau ke mau fiefia, ʻonau pehē, “Hiva mai kiate kimautolu ʻi he ngaahi hiva ʻo Saione.”

4 Huru skulle vi kunna sjunga HERRENS sång i främmande land?

‌ʻE fēfē ʻemau hiva ʻaki ʻae hiva ʻa Sihova ʻi he fonua ʻoe muli?

5 Nej, om jag förgäter dig, Jerusalem, så förgäte min högra hand sin tjänst.

Kapau te u fakangalongaloʻi koe, ʻE Selūsalema, tuku ke ngalo ʻi hoku nima toʻomataʻu hono faiva.

6 Min tunga låde vid min gom, om jag upphör att tänka på dig, om jag icke låter Jerusalem vara min allra högsta glädje.

Kapau ʻe ʻikai te u manatu kiate koe, tuku ke pikitai ʻa hoku ʻelelo ki hoku ʻaoʻingutu; ʻo kapau ʻe ʻikai te u hiki māʻolunga hake ʻa Selūsalema ʻi hoku fungani fiefiaʻanga.

7 Tänk, HERRE, på Jerusalems dag, och straffa Edoms barn, dem som ropade: »Riven ned, riven ned det ända till grunden.»

Manatu, ʻE Sihova, ki he fānau ʻa ʻItomi, ʻi he ʻaho ʻo Selūsalema; naʻa nau pehē, “Fakaʻauha ia! Fakaʻauha ia, ʻo aʻu ki hono tuʻunga!”

8 Dotter Babel, du ödeläggelsens stad, säll är den som får vedergälla dig allt vad du har gjort oss.

‌ʻE ʻofefine ʻo Papilone, ʻe fakaʻauha koe; ʻe monūʻia ia, ʻaia te ne totongi kiate koe, ʻo hangē ko hoʻo fai kiate kimautolu.

9 Säll är den som får gripa dina späda barn och krossa dem mot klippan.

‌ʻE monūʻia ia, ʻaia te ne toʻo ʻo laiki hoʻo fānau iiki ki he maka.