Psaltaren 137

1 Vid Babels floder, där sutto vi och gräto, när vi tänkte på Sion.

Junto a los ríos de Babilonia, allí nos sentábamos, y aun llorábamos, acordándonos de Sion.

2 I pilträden som där voro hängde vi upp våra harpor.

Sobre los sauces que están en medio de ella colgamos nuestras arpas;

3 Ty de som höllo oss fångna bådo oss där att sjunga, och våra plågare bådo oss vara glada: »Sjungen för oss en av Sions sånger.»

cuando nos pedían allí, los que nos cautivaron, las palabras de la canción, (colgadas nuestras arpas de alegría) diciendo: Cantadnos de las canciones de Sion.

4 Huru skulle vi kunna sjunga HERRENS sång i främmande land?

¿Cómo cantaremos canción del SEÑOR en tierra de extraños?

5 Nej, om jag förgäter dig, Jerusalem, så förgäte min högra hand sin tjänst.

Si me olvidare de ti, oh Jerusalén, mi diestra sea olvidada.

6 Min tunga låde vid min gom, om jag upphör att tänka på dig, om jag icke låter Jerusalem vara min allra högsta glädje.

Mi lengua se pegue a mi paladar, si de ti no me acordare; si no ensalzare a Jerusalén como preferente asunto de mi alegría.

7 Tänk, HERRE, på Jerusalems dag, och straffa Edoms barn, dem som ropade: »Riven ned, riven ned det ända till grunden.»

Acuérdate, oh SEÑOR, de los hijos de Edom en el día de Jerusalén; quienes decían: Arrasadla, arrasadla hasta los cimientos.

8 Dotter Babel, du ödeläggelsens stad, säll är den som får vedergälla dig allt vad du har gjort oss.

Hija de Babilonia destruida, dichoso el que te diere tu pago, que nos pagaste a nosotros.

9 Säll är den som får gripa dina späda barn och krossa dem mot klippan.

Dichoso el que tomará y estrellará tus niños a las piedras.