Psaltaren 137

1 Vid Babels floder, där sutto vi och gräto, när vi tänkte på Sion.

Junto a los ríos de Babilonia, allí nos sentamos. Sí, lloramos cuando recordamos a Sion.

2 I pilträden som där voro hängde vi upp våra harpor.

En los sauces de esa tierra, colgamos nuestras arpas.

3 Ty de som höllo oss fångna bådo oss där att sjunga, och våra plågare bådo oss vara glada: »Sjungen för oss en av Sions sånger.»

Porque allí, los que nos llevaban cautivos nos pedían canciones. Los que nos atormentaban exigían canciones de alegría: “¡Cántanos una de las canciones de Sión!”

4 Huru skulle vi kunna sjunga HERRENS sång i främmande land?

¿Cómo podemos cantar la canción de Yahvé en una tierra extranjera?

5 Nej, om jag förgäter dig, Jerusalem, så förgäte min högra hand sin tjänst.

Si me olvido de ti, Jerusalén, que mi mano derecha olvide su habilidad.

6 Min tunga låde vid min gom, om jag upphör att tänka på dig, om jag icke låter Jerusalem vara min allra högsta glädje.

Que se me pegue la lengua al paladar si no me acuerdo de ti, si no prefiero a Jerusalén por encima de mi principal alegría.

7 Tänk, HERRE, på Jerusalems dag, och straffa Edoms barn, dem som ropade: »Riven ned, riven ned det ända till grunden.»

Acuérdate, Yahvé, de los hijos de Edom en el día de Jerusalén, que dijo: “¡Arráncalo! ¡Arrasa hasta sus cimientos!”

8 Dotter Babel, du ödeläggelsens stad, säll är den som får vedergälla dig allt vad du har gjort oss.

Hija de Babilonia, condenada a la destrucción, se alegrará quien le pague, como tú lo has hecho con nosotros.

9 Säll är den som får gripa dina späda barn och krossa dem mot klippan.

Feliz será, que toma y estrella a tus pequeños contra la roca.