Psaltaren 137

1 Vid Babels floder, där sutto vi och gräto, när vi tänkte på Sion.

Cuando nos sentábamos a orillas de los ríos de Babilonia, llorábamos al recordar a Sión.

2 I pilträden som där voro hängde vi upp våra harpor.

Colgábamos nuestras arpas en los sauces.

3 Ty de som höllo oss fångna bådo oss där att sjunga, och våra plågare bådo oss vara glada: »Sjungen för oss en av Sions sånger.»

Porque aquellos que nos habían llevado cautivos nos pedían canciones, nuestros opresores nos pedían que cantáramos cánticos alegres de Jerusalén.

4 Huru skulle vi kunna sjunga HERRENS sång i främmande land?

Pero, ¿Cómo podríamos cantar una canción dedicada al Señor en tierras paganas?

5 Nej, om jag förgäter dig, Jerusalem, så förgäte min högra hand sin tjänst.

Si llegara a olvidar a Jerusalén, que mi diestra olvide cómo tocar;

6 Min tunga låde vid min gom, om jag upphör att tänka på dig, om jag icke låter Jerusalem vara min allra högsta glädje.

Si no llego a recordarte y si no considero a Jerusalén mi gran alegría, que mi lengua se pegue al techo de mi boca.

7 Tänk, HERRE, på Jerusalems dag, och straffa Edoms barn, dem som ropade: »Riven ned, riven ned det ända till grunden.»

Señor, recuerda lo que el pueblo de Edom hizo el día que Jerusalén cayó, ellos dijeron “¡Destrúyanla! ¡Destrúyanla hasta los cimientos!”

8 Dotter Babel, du ödeläggelsens stad, säll är den som får vedergälla dig allt vad du har gjort oss.

Hija de Babilonia, ¡serás destruida! ¡Dichoso el que haga pagar lo que nos hiciste, el que haga contigo lo que hiciste a nosotros!

9 Säll är den som får gripa dina späda barn och krossa dem mot klippan.

¡Dichoso el que agarre a tus pequeños y los estrelle contra las rocas!