Psaltaren 137

1 Vid Babels floder, där sutto vi och gräto, när vi tänkte på Sion.

На водама вавилонским сеђасмо и плакасмо опомињући се Сиона.

2 I pilträden som där voro hängde vi upp våra harpor.

О врбама сред њега вешасмо харфе своје.

3 Ty de som höllo oss fångna bådo oss där att sjunga, och våra plågare bådo oss vara glada: »Sjungen för oss en av Sions sånger.»

Онде искаху који нас заробише да певамо, и који нас оборише да се веселимо: "Певајте нам песму сионску."

4 Huru skulle vi kunna sjunga HERRENS sång i främmande land?

Како ћемо певати песму Господњу у земљи туђој?

5 Nej, om jag förgäter dig, Jerusalem, så förgäte min högra hand sin tjänst.

Ако заборавим тебе, Јерусалиме, нека ме заборави десница моја.

6 Min tunga låde vid min gom, om jag upphör att tänka på dig, om jag icke låter Jerusalem vara min allra högsta glädje.

Нека прионе језик мој за уста моја, ако тебе не успамтим, ако не уздржим Јерусалима сврх весеља свог.

7 Tänk, HERRE, på Jerusalems dag, och straffa Edoms barn, dem som ropade: »Riven ned, riven ned det ända till grunden.»

Напомени, Господе, синовима Едомовим дан јерусалимски, кад говорише: Раскопајте, раскопајте га до темеља.

8 Dotter Babel, du ödeläggelsens stad, säll är den som får vedergälla dig allt vad du har gjort oss.

Кћери вавилонска, крвницо, благо ономе ко ти плати за дело које си нама учинила!

9 Säll är den som får gripa dina späda barn och krossa dem mot klippan.

Благо ономе који узме и разбије децу твоју о камен.