Psaltaren 137

1 Vid Babels floder, där sutto vi och gräto, när vi tänkte på Sion.

Na vodama Vavilonskim sjeðasmo i plakasmo opominjuæi se Siona.

2 I pilträden som där voro hängde vi upp våra harpor.

O vrbama sred njega vješasmo harfe svoje.

3 Ty de som höllo oss fångna bådo oss där att sjunga, och våra plågare bådo oss vara glada: »Sjungen för oss en av Sions sånger.»

Ondje iskahu koji nas zarobiše da pjevamo, i koji nas oboriše da se veselimo: “pjevajte nam pjesmu Sionsku.”

4 Huru skulle vi kunna sjunga HERRENS sång i främmande land?

Kako æemo pjevati pjesmu Gospodnju u zemlji tuðoj?

5 Nej, om jag förgäter dig, Jerusalem, så förgäte min högra hand sin tjänst.

Ako zaboravim tebe, Jerusalime, neka me zaboravi desnica moja.

6 Min tunga låde vid min gom, om jag upphör att tänka på dig, om jag icke låter Jerusalem vara min allra högsta glädje.

Neka prione jezik moj za usta moja, ako tebe ne uspamtim, ako ne uzdržim Jerusalima svrh veselja svojega.

7 Tänk, HERRE, på Jerusalems dag, och straffa Edoms barn, dem som ropade: »Riven ned, riven ned det ända till grunden.»

Napomeni, Gospode, sinovima Edomovijem dan Jerusalimski, kad govoriše: raskopajte, raskopajte ga do temelja.

8 Dotter Babel, du ödeläggelsens stad, säll är den som får vedergälla dig allt vad du har gjort oss.

Kæeri Vavilonska, krvnico, blago onome ko ti plati za djelo koje si nama uèinila!

9 Säll är den som får gripa dina späda barn och krossa dem mot klippan.

Blago onome koji uzme i razbije djecu tvoju o kamen.