Psaltaren 137

1 Vid Babels floder, där sutto vi och gräto, när vi tänkte på Sion.

われらバビロンの河のほとりにすわり シオンをおもひいでて涙をながしぬ

2 I pilträden som där voro hängde vi upp våra harpor.

われらそのあたりの柳にわが琴をかけたり

3 Ty de som höllo oss fångna bådo oss där att sjunga, och våra plågare bådo oss vara glada: »Sjungen för oss en av Sions sånger.»

そはわれらを虜にせしものわれらに歌をもとめたり 我儕をくるしむる者われらにおのれを歓ばせんとて シオンのうた一つうたへといへり

4 Huru skulle vi kunna sjunga HERRENS sång i främmande land?

われら外邦にありていかでヱホバの歌をうたはんや

5 Nej, om jag förgäter dig, Jerusalem, så förgäte min högra hand sin tjänst.

エルサレムよもし我なんぢをわすれなばわが右の手にその巧をわすれしめたまへ

6 Min tunga låde vid min gom, om jag upphör att tänka på dig, om jag icke låter Jerusalem vara min allra högsta glädje.

もしわれ汝を思ひいでず もしわれヱルサレムをわがすべての歓喜の極となさずばわが舌をわが腭につかしめたまヘ

7 Tänk, HERRE, på Jerusalems dag, och straffa Edoms barn, dem som ropade: »Riven ned, riven ned det ända till grunden.»

ヱホバよねがはくはヱルサレムの日にエドムの子輩がこれを掃除けその基までもはらひのぞけといへるを聖意にとめたまへ

8 Dotter Babel, du ödeläggelsens stad, säll är den som får vedergälla dig allt vad du har gjort oss.

ほろぼさるべきバビロンの女よ なんぢがわれらに作しごとく汝にむくゆる人はさいはひなるべし

9 Säll är den som får gripa dina späda barn och krossa dem mot klippan.

なんぢの嬰兒をとりて岩のうへになげうつものは福ひなるべし