Psaltaren 137

1 Vid Babels floder, där sutto vi och gräto, när vi tänkte på Sion.

Sui fiumi di Babilonia, là sedevamo piangendo al ricordo di Sion.

2 I pilträden som där voro hängde vi upp våra harpor.

Ai salici di quella terra appendemmo le nostre cetre.

3 Ty de som höllo oss fångna bådo oss där att sjunga, och våra plågare bådo oss vara glada: »Sjungen för oss en av Sions sånger.»

Là ci chiedevano parole di canto coloro che ci avevano deportato, canzoni di gioia, i nostri oppressori: «Cantateci i canti di Sion!».

4 Huru skulle vi kunna sjunga HERRENS sång i främmande land?

Come cantare i canti del Signore in terra straniera?

5 Nej, om jag förgäter dig, Jerusalem, så förgäte min högra hand sin tjänst.

Se ti dimentico, Gerusalemme, si paralizzi la mia destra;

6 Min tunga låde vid min gom, om jag upphör att tänka på dig, om jag icke låter Jerusalem vara min allra högsta glädje.

mi si attacchi la lingua al palato, se lascio cadere il tuo ricordo, se non metto Gerusalemme al di sopra di ogni mia gioia.

7 Tänk, HERRE, på Jerusalems dag, och straffa Edoms barn, dem som ropade: »Riven ned, riven ned det ända till grunden.»

Ricordati, Signore, dei figli di Edom, che nel giorno di Gerusalemme, dicevano: «Distruggete, distruggete anche le sue fondamenta».

8 Dotter Babel, du ödeläggelsens stad, säll är den som får vedergälla dig allt vad du har gjort oss.

Figlia di Babilonia devastatrice, beato chi ti renderà quanto ci hai fatto.

9 Säll är den som får gripa dina späda barn och krossa dem mot klippan.

Beato chi afferrerà i tuoi piccoli e li sbatterà contro la pietra.