Psaltaren 137

1 Vid Babels floder, där sutto vi och gräto, när vi tänkte på Sion.

Við sátum á bökkum Babylonsfljóts og minntumst Jerúsalem – og grétum.

2 I pilträden som där voro hängde vi upp våra harpor.

Gígjurnar höfum við lagt til hliðar, hengt þær á greinar pílviðarins.

3 Ty de som höllo oss fångna bådo oss där att sjunga, och våra plågare bådo oss vara glada: »Sjungen för oss en av Sions sånger.»

Hvernig eigum við að geta sungið?

4 Huru skulle vi kunna sjunga HERRENS sång i främmande land?

Samt heimta kúgarar okkar söng, vilja að við syngjum gleðiljóð frá Síon!

5 Nej, om jag förgäter dig, Jerusalem, så förgäte min högra hand sin tjänst.

Ef ég gleymi þér Jerúsalem, þá visni mín hægri hönd!

6 Min tunga låde vid min gom, om jag upphör att tänka på dig, om jag icke låter Jerusalem vara min allra högsta glädje.

Ef ég elska annað umfram Jerúsalem, þá sé mér mátulegt að missa málið og tapa röddinni.

7 Tänk, HERRE, på Jerusalems dag, och straffa Edoms barn, dem som ropade: »Riven ned, riven ned det ända till grunden.»

Ó, Drottinn, gleymdu ekki orðum Edómíta, daginn þegar Babyloníumenn hernámu Jerúsalem. „Rífið allt til grunna!“æptu þeir.

8 Dotter Babel, du ödeläggelsens stad, säll är den som får vedergälla dig allt vad du har gjort oss.

Þú Babýlon, ófreskja eyðingarinnar, þú munt sjálf verða lögð í rúst. Lengi lifi þeir sem eyða þig – þig sem eyddir okkur.

9 Säll är den som får gripa dina späda barn och krossa dem mot klippan.

Og heill þeim sem tekur ungbörn þín og slær þeim við stein!