Psaltaren 137

1 Vid Babels floder, där sutto vi och gräto, när vi tänkte på Sion.

Bò rivyè a Babylone yo, se la nou te chita. Nou te kriye, lè nou te sonje Sion.

2 I pilträden som där voro hängde vi upp våra harpor.

Sou pye sikrèn nan mitan li an, nou te pandye ap nou yo.

3 Ty de som höllo oss fångna bådo oss där att sjunga, och våra plågare bådo oss vara glada: »Sjungen för oss en av Sions sånger.»

Paske la, ravisè nou yo te mande nou chante pou yo, e bouwo nou yo ak gwo kè kontan, t ap di: “Chante pou nou youn nan chanson Sion yo.”

4 Huru skulle vi kunna sjunga HERRENS sång i främmande land?

Kijan pou nou ta chante chan SENYÈ a nan yon peyi etranje?

5 Nej, om jag förgäter dig, Jerusalem, så förgäte min högra hand sin tjänst.

Si mwen ta bliye ou, O Jérusalem, kite men dwat mwen bliye kapasite li.

6 Min tunga låde vid min gom, om jag upphör att tänka på dig, om jag icke låter Jerusalem vara min allra högsta glädje.

Ke lang mwen kole rèd anlè bouch mwen, Si m pa ta sonje ou, si m pa ta leve Jérusalem wo, pi wo ke pi gwo plezi m yo.

7 Tänk, HERRE, på Jerusalems dag, och straffa Edoms barn, dem som ropade: »Riven ned, riven ned det ända till grunden.»

Sonje, O SENYÈ, kont fis a Édom yo, jou a Jérusalem nan, ke yo te di: “Raze l nèt! Raze l jis rive nan fondasyon li.”

8 Dotter Babel, du ödeläggelsens stad, säll är den som får vedergälla dig allt vad du har gjort oss.

O fi a Babylone nan, Ou menm ki te devaste nou an, A la beni (sila) ki rekonpanse ou ak menm rekonpans ke ou te rekonpanse nou an va beni!

9 Säll är den som får gripa dina späda barn och krossa dem mot klippan.

A la beni (sila) ki sezi pitit ou yo, e ki kraze yo nan wòch la va beni!