Psaltaren 137

1 Vid Babels floder, där sutto vi och gräto, när vi tänkte på Sion.

An den Strömen Babels saßen wir und weinten, wenn wir Zions gedachten.

2 I pilträden som där voro hängde vi upp våra harpor.

An den Weiden, die dort sind, hängten wir unsre Harfen auf.

3 Ty de som höllo oss fångna bådo oss där att sjunga, och våra plågare bådo oss vara glada: »Sjungen för oss en av Sions sånger.»

Denn die uns daselbst gefangen hielten, forderten Lieder von uns, und unsre Peiniger, daß wir fröhlich seien: «Singet uns eines von den Zionsliedern!»

4 Huru skulle vi kunna sjunga HERRENS sång i främmande land?

Wie sollten wir des HERRN Lied singen auf fremdem Boden?

5 Nej, om jag förgäter dig, Jerusalem, så förgäte min högra hand sin tjänst.

Vergesse ich deiner, Jerusalem, so verdorre meine Rechte!

6 Min tunga låde vid min gom, om jag upphör att tänka på dig, om jag icke låter Jerusalem vara min allra högsta glädje.

Meine Zunge müsse an meinem Gaumen kleben, wenn ich deiner nicht gedenke, wenn ich Jerusalem nicht über meine höchste Freude setze!

7 Tänk, HERRE, på Jerusalems dag, och straffa Edoms barn, dem som ropade: »Riven ned, riven ned det ända till grunden.»

Gedenke, HERR, den Kindern Edoms den Tag Jerusalems, wie sie sprachen: «Zerstöret, zerstöret sie bis auf den Grund!»

8 Dotter Babel, du ödeläggelsens stad, säll är den som får vedergälla dig allt vad du har gjort oss.

Tochter Babel, du Verwüsterin! Wohl dem, der dir vergilt, was du uns angetan!

9 Säll är den som får gripa dina späda barn och krossa dem mot klippan.

Wohl dem, der deine Kindlein nimmt und sie zerschmettert am Felsgestein!