Psaltaren 137

1 Vid Babels floder, där sutto vi och gräto, när vi tänkte på Sion.

An den Strömen Babels, da saßen wir und weinten, indem wir Zions gedachten.

2 I pilträden som där voro hängde vi upp våra harpor.

An den Weiden, die dort waren, hingen wir unsere Zithern auf.

3 Ty de som höllo oss fångna bådo oss där att sjunga, och våra plågare bådo oss vara glada: »Sjungen för oss en av Sions sånger.»

Denn dort begehrten, die uns gefangen geführt, Lieder von uns, und unsere Peiniger Fröhlichkeit: “Singt uns eines von den Zionsliedern!”

4 Huru skulle vi kunna sjunga HERRENS sång i främmande land?

Wie könnten wir die Jahwe-Lieder singen auf dem Boden der Fremde!

5 Nej, om jag förgäter dig, Jerusalem, så förgäte min högra hand sin tjänst.

Wenn ich deiner vergesse, Jerusalem, so schrumpfe meine Rechte ein.

6 Min tunga låde vid min gom, om jag upphör att tänka på dig, om jag icke låter Jerusalem vara min allra högsta glädje.

Es klebe meine Zunge an meinem Gaumen, wenn ich deiner nicht gedenke, wenn ich nicht lasse Jerusalem meine höchste Freude sein!

7 Tänk, HERRE, på Jerusalems dag, och straffa Edoms barn, dem som ropade: »Riven ned, riven ned det ända till grunden.»

Gedenke, Jahwe, den Edomitern, den Unglückstag Jerusalems, die da riefen: “Nieder damit, nieder damit bis auf den Grund in ihr!”

8 Dotter Babel, du ödeläggelsens stad, säll är den som får vedergälla dig allt vad du har gjort oss.

Tochter Babel, du Verwüsterin, wohl dem, der dir vergilt, was du uns angethan!

9 Säll är den som får gripa dina späda barn och krossa dem mot klippan.

Wohl dem, der deine zarten Kinder packt und schmettert an den Felsen.