Psaltaren 137

1 Vid Babels floder, där sutto vi och gräto, när vi tänkte på Sion.

An Babels Strömen sitzen wir, jedoch wir weinen, denken wir an Sion.

2 I pilträden som där voro hängde vi upp våra harpor.

Wir hängen in den Weidenbüschen die Harfen auf.

3 Ty de som höllo oss fångna bådo oss där att sjunga, och våra plågare bådo oss vara glada: »Sjungen för oss en av Sions sånger.»

Denn unsere Zwingherrn fordern Lieder dort von uns und heitre Klänge unsere Peiniger: "Ein Lied von Sion singet uns!"

4 Huru skulle vi kunna sjunga HERRENS sång i främmande land?

Wie könnten wir ein Lied dem Herrn zu Ehren in fremdem Lande singen? -

5 Nej, om jag förgäter dig, Jerusalem, så förgäte min högra hand sin tjänst.

Vergeß ich dein, Jerusalem, verdorr mir meine Rechte!

6 Min tunga låde vid min gom, om jag upphör att tänka på dig, om jag icke låter Jerusalem vara min allra högsta glädje.

Die Zunge klebe mir am Gaumen, wenn ich nicht dein gedächte, wenn ich in größter Freude selbst das Los Jerusalems mir nicht zu Herzen nähme! -

7 Tänk, HERRE, på Jerusalems dag, och straffa Edoms barn, dem som ropade: »Riven ned, riven ned det ända till grunden.»

Gedenke, Herr, den Edomssöhnen den Tag Jerusalems, an dem sie riefen: "Zerstört, zerstört es gründlich!"

8 Dotter Babel, du ödeläggelsens stad, säll är den som får vedergälla dig allt vad du har gjort oss.

Du Tochter Babels, du Verwüsterin! Heil dem, der dir vergilt, was du an uns verübt!

9 Säll är den som får gripa dina späda barn och krossa dem mot klippan.

Heil dem, der deine Kindlein packt und an den Felsen schlägt!