Psaltaren 137

1 Vid Babels floder, där sutto vi och gräto, när vi tänkte på Sion.

An den Flüssen Babels, daß saßen wir und weinten, / Wenn wir an Zion gedachten.

2 I pilträden som där voro hängde vi upp våra harpor.

An den Weiden, die dort standen, / Hingen wir unsre Zithern auf.

3 Ty de som höllo oss fångna bådo oss där att sjunga, och våra plågare bådo oss vara glada: »Sjungen för oss en av Sions sånger.»

Denn da wollten unsre Sieger von uns Lieder hören / Und unsre Quäler Freudengesang. / "Singt uns", so riefen sie (höhnisch), / "eins von den Zionsliedern!"

4 Huru skulle vi kunna sjunga HERRENS sång i främmande land?

Wie sollten wir Jahwes Lieder singen / In einem fremden Lande?

5 Nej, om jag förgäter dig, Jerusalem, så förgäte min högra hand sin tjänst.

Vergeß ich dein Jerusalem, / So sterbe mir ab meine rechte Hand!

6 Min tunga låde vid min gom, om jag upphör att tänka på dig, om jag icke låter Jerusalem vara min allra högsta glädje.

Meine Zunge klebe an meinem Gaumen, / Wenn ich nicht dein gedenke, / Wenn mir nicht Jerusalem / Meine höchste Freude ist.

7 Tänk, HERRE, på Jerusalems dag, och straffa Edoms barn, dem som ropade: »Riven ned, riven ned det ända till grunden.»

Gedenke, o Jahwe, Edoms Söhnen / Den Tag Jerusalems, / Die da riefen: "Nieder, nieder mit ihr / Bis auf den Grund!"

8 Dotter Babel, du ödeläggelsens stad, säll är den som får vedergälla dig allt vad du har gjort oss.

O Tochter Babels, du Zwingherrin, wohl dem, der dir vergelten wird / All das, was du an uns verübt!

9 Säll är den som får gripa dina späda barn och krossa dem mot klippan.

Wohl dem, der deine jungen Kinder ergreift / Und sie am Felsen zerschmettert!