Psaltaren 137

1 Vid Babels floder, där sutto vi och gräto, när vi tänkte på Sion.

Au bord des fleuves de Babylone nous étions assis et nous pleurions, en nous souvenant de Sion.

2 I pilträden som där voro hängde vi upp våra harpor.

Aux saules de ses vallées nous avions suspendu nos harpes.

3 Ty de som höllo oss fångna bådo oss där att sjunga, och våra plågare bådo oss vara glada: »Sjungen för oss en av Sions sånger.»

Car là, ceux qui nous tenaient captifs nous demandaient des hymnes et des cantiques, nos oppresseurs, des chants joyeux: « Chantez-nous un cantique de Sion! »

4 Huru skulle vi kunna sjunga HERRENS sång i främmande land?

Comment chanterions-nous le cantique de Yahweh, sur la terre de l'étranger?

5 Nej, om jag förgäter dig, Jerusalem, så förgäte min högra hand sin tjänst.

Si jamais je t'oublie, Jérusalem, que ma droite oublie de se mouvoir!...

6 Min tunga låde vid min gom, om jag upphör att tänka på dig, om jag icke låter Jerusalem vara min allra högsta glädje.

Que ma langue s'attache à mon palais, si je cesse de penser à toi, si je ne mets pas Jérusalem au premier rang de mes joies!

7 Tänk, HERRE, på Jerusalems dag, och straffa Edoms barn, dem som ropade: »Riven ned, riven ned det ända till grunden.»

Souviens-toi, Yahweh, des enfants d'Edom, quand au jour de Jérusalem, ils disaient: « Détruisez, détruisez-la, jusqu'en ses fondements! »

8 Dotter Babel, du ödeläggelsens stad, säll är den som får vedergälla dig allt vad du har gjort oss.

Fille de Babylone, vouée à la ruine, heureux celui qui te rendra le mal que tu nous as fait!

9 Säll är den som får gripa dina späda barn och krossa dem mot klippan.

Heureux celui qui saisira et brisera tes petits enfants contre la pierre!