Psaltaren 137

1 Vid Babels floder, där sutto vi och gräto, när vi tänkte på Sion.

Baabelin virtain vierillä-siellä me istuimme ja itkimme, kun Siionia muistelimme.

2 I pilträden som där voro hängde vi upp våra harpor.

Pajuihin, joita siellä oli, me ripustimme kanteleemme.

3 Ty de som höllo oss fångna bådo oss där att sjunga, och våra plågare bådo oss vara glada: »Sjungen för oss en av Sions sånger.»

Sillä vangitsijamme vaativat meiltä siellä lauluja ja orjuuttajamme iloa: "Veisatkaa meille Siionin virsiä".

4 Huru skulle vi kunna sjunga HERRENS sång i främmande land?

Kuinka me voisimme veisata Herran virsiä vieraalla maalla?

5 Nej, om jag förgäter dig, Jerusalem, så förgäte min högra hand sin tjänst.

Jos minä unhotan sinut, Jerusalem, niin unhota sinä minun oikea käteni.

6 Min tunga låde vid min gom, om jag upphör att tänka på dig, om jag icke låter Jerusalem vara min allra högsta glädje.

Tarttukoon kieleni suuni lakeen, ellen minä sinua muista, ellen pidä Jerusalemia ylimpänä ilonani.

7 Tänk, HERRE, på Jerusalems dag, och straffa Edoms barn, dem som ropade: »Riven ned, riven ned det ända till grunden.»

Muista, Herra, Jerusalemin tuhopäivä, kosta se Edomin lapsille, jotka sanoivat: "Hajottakaa se, hajottakaa perustuksia myöten!"

8 Dotter Babel, du ödeläggelsens stad, säll är den som får vedergälla dig allt vad du har gjort oss.

Tytär Baabel, sinä häviön oma, autuas se, joka sinulle kostaa kaiken, minkä olet meille tehnyt!

9 Säll är den som får gripa dina späda barn och krossa dem mot klippan.

Autuas se, joka ottaa sinun pienet lapsesi ja murskaa ne kallioon!