Psaltaren 137

1 Vid Babels floder, där sutto vi och gräto, när vi tänkte på Sion.

By the rivers of Babylon, there we sat down, yea, we wept, when we remembered Zion.

2 I pilträden som där voro hängde vi upp våra harpor.

We hung our harps upon the willows in its midst.

3 Ty de som höllo oss fångna bådo oss där att sjunga, och våra plågare bådo oss vara glada: »Sjungen för oss en av Sions sånger.»

For there they that carried us away captive required of us a song; and they that wasted us required of us mirth, saying, Sing us one of the songs of Zion.

4 Huru skulle vi kunna sjunga HERRENS sång i främmande land?

How shall we sing the LORD’S song in a foreign land?

5 Nej, om jag förgäter dig, Jerusalem, så förgäte min högra hand sin tjänst.

If I forget thee, O Jerusalem, let my right hand forget her skill.

6 Min tunga låde vid min gom, om jag upphör att tänka på dig, om jag icke låter Jerusalem vara min allra högsta glädje.

If I do not remember thee, let my tongue cleave to the roof of my mouth; if I prefer not Jerusalem above my chief joy.

7 Tänk, HERRE, på Jerusalems dag, och straffa Edoms barn, dem som ropade: »Riven ned, riven ned det ända till grunden.»

Remember, O LORD, the children of Edom in the day of Jerusalem; who said, Rase it, rase it, even to its foundation

8 Dotter Babel, du ödeläggelsens stad, säll är den som får vedergälla dig allt vad du har gjort oss.

O daughter of Babylon, who art to be destroyed; happy shall he be, that rewardeth thee as thou hast served us.

9 Säll är den som får gripa dina späda barn och krossa dem mot klippan.

Happy shall he be, that taketh and dasheth thy little ones against the stones.