Psaltaren 137

1 Vid Babels floder, där sutto vi och gräto, när vi tänkte på Sion.

By rivers of Babylon—There we sat, Indeed, we wept when we remembered Zion.

2 I pilträden som där voro hängde vi upp våra harpor.

We hung our harps on willows in its midst.

3 Ty de som höllo oss fångna bådo oss där att sjunga, och våra plågare bådo oss vara glada: »Sjungen för oss en av Sions sånger.»

For there our captors asked us the words of a song, And our spoilers—joy: “Sing to us of a song of Zion.”

4 Huru skulle vi kunna sjunga HERRENS sång i främmande land?

How do we sing the song of YHWH, On the land of a stranger?

5 Nej, om jag förgäter dig, Jerusalem, så förgäte min högra hand sin tjänst.

If I forget you, O Jerusalem, my right hand forgets!

6 Min tunga låde vid min gom, om jag upphör att tänka på dig, om jag icke låter Jerusalem vara min allra högsta glädje.

My tongue cleaves to my palate, If I do not remember you, If I do not exalt Jerusalem above my chief joy.

7 Tänk, HERRE, på Jerusalems dag, och straffa Edoms barn, dem som ropade: »Riven ned, riven ned det ända till grunden.»

Remember, YHWH, for the sons of Edom, The day of Jerusalem, Those saying, “Raze, raze to its foundation!”

8 Dotter Babel, du ödeläggelsens stad, säll är den som får vedergälla dig allt vad du har gjort oss.

O daughter of Babylon, O destroyed one, O the blessedness of him who repays to you your deed, That you have done to us.

9 Säll är den som får gripa dina späda barn och krossa dem mot klippan.

O the blessedness of him who seizes, and has dashed your sucklings on the rock!