Psaltaren 137

1 Vid Babels floder, där sutto vi och gräto, när vi tänkte på Sion.

When we sat down by the rivers of Babylon we wept as we remembered Zion.

2 I pilträden som där voro hängde vi upp våra harpor.

We hung up our harps on the willow trees.

3 Ty de som höllo oss fångna bådo oss där att sjunga, och våra plågare bådo oss vara glada: »Sjungen för oss en av Sions sånger.»

For those who had taken us captive asked us for a song—our tormentors wanted us to sing a happy song from Jerusalem.

4 Huru skulle vi kunna sjunga HERRENS sång i främmande land?

But how could we sing a song dedicated to the Lord in a pagan land?

5 Nej, om jag förgäter dig, Jerusalem, så förgäte min högra hand sin tjänst.

If I forget Jerusalem, may my right hand forget how to play;

6 Min tunga låde vid min gom, om jag upphör att tänka på dig, om jag icke låter Jerusalem vara min allra högsta glädje.

May my tongue stick to the roof of my mouth if I don't remember you—if I don't consider Jerusalem my greatest joy.

7 Tänk, HERRE, på Jerusalems dag, och straffa Edoms barn, dem som ropade: »Riven ned, riven ned det ända till grunden.»

Lord, please remember what the people of Edom did on the day Jerusalem fell, the ones who said “Tear it down! Destroy it down to its foundations!”

8 Dotter Babel, du ödeläggelsens stad, säll är den som får vedergälla dig allt vad du har gjort oss.

Daughter of Babylon, you will be destroyed! Happy is the one who pays you back, who does to you what you did to us!

9 Säll är den som får gripa dina späda barn och krossa dem mot klippan.

Happy is the one who grabs your children and smashes them against the rocks!