Psaltaren 137

1 Vid Babels floder, där sutto vi och gräto, när vi tänkte på Sion.

A Psalm of David: to Jeremiah. Above the rivers of Babylon, there we sat and wept, while we remembered Zion.

2 I pilträden som där voro hängde vi upp våra harpor.

By the willow trees, in their midst, we hung up our instruments.

3 Ty de som höllo oss fångna bådo oss där att sjunga, och våra plågare bådo oss vara glada: »Sjungen för oss en av Sions sånger.»

For, in that place, those who led us into captivity questioned us about the words of the songs. And those who carried us away said: “Sing us a hymn from the songs of Zion.”

4 Huru skulle vi kunna sjunga HERRENS sång i främmande land?

How can we sing a song of the Lord in a foreign land?

5 Nej, om jag förgäter dig, Jerusalem, så förgäte min högra hand sin tjänst.

If I ever forget you, Jerusalem, let my right hand be forgotten.

6 Min tunga låde vid min gom, om jag upphör att tänka på dig, om jag icke låter Jerusalem vara min allra högsta glädje.

May my tongue adhere to my jaws, if I do not remember you, if I do not set Jerusalem first, as the beginning of my joy.

7 Tänk, HERRE, på Jerusalems dag, och straffa Edoms barn, dem som ropade: »Riven ned, riven ned det ända till grunden.»

O Lord, call to mind the sons of Edom, in the day of Jerusalem, who say: “Despoil it, despoil it, even to its foundation.”

8 Dotter Babel, du ödeläggelsens stad, säll är den som får vedergälla dig allt vad du har gjort oss.

O daughter of Babylon, have pity. Blessed is he who will repay you with your payment, which you have paid to us.

9 Säll är den som får gripa dina späda barn och krossa dem mot klippan.

Blessed is he who will take hold of your little ones and dash them against the rock.