Psaltaren 137

1 Vid Babels floder, där sutto vi och gräto, när vi tänkte på Sion.

For David, [a Psalm] of Jeremias. By the rivers of Babylon, there we sat; and wept when we remembered Sion.

2 I pilträden som där voro hängde vi upp våra harpor.

We hung our harps on the willows in the midst of it.

3 Ty de som höllo oss fångna bådo oss där att sjunga, och våra plågare bådo oss vara glada: »Sjungen för oss en av Sions sånger.»

For there they that had taken us captive asked of us the words of a song; and they that had carried us away [asked] a hymn, [saying], Sing us [one] of the songs of Sion.

4 Huru skulle vi kunna sjunga HERRENS sång i främmande land?

How should we sing the Lord's song in a strange land?

5 Nej, om jag förgäter dig, Jerusalem, så förgäte min högra hand sin tjänst.

If I forget you, O Jerusalem, let my right hand forget [its skill].

6 Min tunga låde vid min gom, om jag upphör att tänka på dig, om jag icke låter Jerusalem vara min allra högsta glädje.

May my tongue cleave to my throat, if I do not remember you; if I do not prefer Jerusalem as the chief of my joy.

7 Tänk, HERRE, på Jerusalems dag, och straffa Edoms barn, dem som ropade: »Riven ned, riven ned det ända till grunden.»

Remember, O Lord, the children of Edom in the day of Jerusalem; who said, Rase [it], rase [it], even to its foundations.

8 Dotter Babel, du ödeläggelsens stad, säll är den som får vedergälla dig allt vad du har gjort oss.

Wretched daughter of Babylon! blessed [shall he be] who shall reward you as you have rewarded us.

9 Säll är den som får gripa dina späda barn och krossa dem mot klippan.

Blessed [shall he be] who shall seize and dash your infants against the rock.