Psaltaren 137

1 Vid Babels floder, där sutto vi och gräto, när vi tänkte på Sion.

我們曾在巴比倫的河邊坐下， 一追想錫安就哭了。

2 I pilträden som där voro hängde vi upp våra harpor.

我們把琴掛在那裏的柳樹上；

3 Ty de som höllo oss fångna bådo oss där att sjunga, och våra plågare bådo oss vara glada: »Sjungen för oss en av Sions sånger.»

因為在那裏，擄掠我們的要我們唱歌， 搶奪我們的要我們作樂，說： 給我們唱一首錫安歌吧！

4 Huru skulle vi kunna sjunga HERRENS sång i främmande land?

我們怎能在外邦唱耶和華的歌呢？

5 Nej, om jag förgäter dig, Jerusalem, så förgäte min högra hand sin tjänst.

耶路撒冷啊，我若忘記你， 情願我的右手忘記技巧！

6 Min tunga låde vid min gom, om jag upphör att tänka på dig, om jag icke låter Jerusalem vara min allra högsta glädje.

我若不記念你， 若不看耶路撒冷過於我所最喜樂的， 情願我的舌頭貼於上膛！

7 Tänk, HERRE, på Jerusalems dag, och straffa Edoms barn, dem som ropade: »Riven ned, riven ned det ända till grunden.»

耶路撒冷遭難的日子， 以東人說：拆毀！拆毀！ 直拆到根基！ 耶和華啊，求你記念這仇！

8 Dotter Babel, du ödeläggelsens stad, säll är den som får vedergälla dig allt vad du har gjort oss.

將要被滅的巴比倫城啊， 報復你像你待我們的，那人便為有福！

9 Säll är den som får gripa dina späda barn och krossa dem mot klippan.

拿你的嬰孩摔在磐石上的， 那人便為有福！