Psaltaren 137

1 Vid Babels floder, där sutto vi och gräto, när vi tänkte på Sion.

Kathutkung: Panuekhoeh Kaimouh teh Babilon palang teng ka tahung awh teh, Zion ka pouk awh dawkvah, ka ka awh.

2 I pilträden som där voro hängde vi upp våra harpor.

Kaimae ratoungnaw hah sumpakung dawk ka bang awh.

3 Ty de som höllo oss fångna bådo oss där att sjunga, och våra plågare bådo oss vara glada: »Sjungen för oss en av Sions sånger.»

Bangkongtetpawiteh, hote hmuen koe maimouh na ka man niteh, na kahrawinaw ni kai koe la a hei awh. Kaimouh karektapnaw ni hai amamouh nawm nahanelah Zion la kaimouh hanlah sak haw ati awh.

4 Huru skulle vi kunna sjunga HERRENS sång i främmande land?

Kaimouh ni Jentelnaw e ram dawk bangtelamaw BAWIPA pholennae la ka sak thai awh han vaw.

5 Nej, om jag förgäter dig, Jerusalem, så förgäte min högra hand sin tjänst.

Oe Jerusalem, nang hah kai ni na pahnim pawiteh, kama e aranglae kut ni a tawksak thai e hah pahnim naseh.

6 Min tunga låde vid min gom, om jag upphör att tänka på dig, om jag icke låter Jerusalem vara min allra högsta glädje.

Nang hah na pouk hoeh boilah, Jerusalem hah ka lunghawinae lathueng ka hrueng hoeh pawiteh, ka lai teh ka dangka dawk kâbet naseh.

7 Tänk, HERRE, på Jerusalems dag, och straffa Edoms barn, dem som ropade: »Riven ned, riven ned det ända till grunden.»

Oe BAWIPA, Jerusalem a rawp nah hnin vah, raphoe awh, khomdu totouh raphoe awh telah kahram awh e Edomnaw hah pouk haw.

8 Dotter Babel, du ödeläggelsens stad, säll är den som får vedergälla dig allt vad du har gjort oss.

Oe Babilon canu, raphoe lah na o han toe. Kaimouh koe na sak e patetlah, nang koe ka patho e teh a lunghawi naseh.

9 Säll är den som får gripa dina späda barn och krossa dem mot klippan.

Nange camonaw hah kaman niteh, talung dawk rekrek ka suk e teh a lunghawi naseh.