Psaltaren 137

1 Vid Babels floder, där sutto vi och gräto, när vi tänkte på Sion.

Babylon long keng awh ngawi unyng saw Zion ce ka mik poek awh kqang unyng.

2 I pilträden som där voro hängde vi upp våra harpor.

Cawh tuiqi awh tingtoeng ce hoei unyng,

3 Ty de som höllo oss fångna bådo oss där att sjunga, och våra plågare bådo oss vara glada: »Sjungen för oss en av Sions sånger.»

cawh kaimih anik tukhqi ing laa sak aham ni ceei khqi hy, kaimih anik thekhanaak thlangkhqi ing zeelnaak laa sak aham ni ngaih hy, “Zion a laa pynoet awh sa law lah uh ee!” ni tinak khqi hy.

4 Huru skulle vi kunna sjunga HERRENS sång i främmande land?

Ikawmyihna thlang a qam na Bawipa a laa ce ka mi sak thai kaw?

5 Nej, om jag förgäter dig, Jerusalem, så förgäte min högra hand sin tjänst.

Aw Jerusalem, nang ce ka ni hilh awhtaw kak tang ben kut ing a simnaak hilh poe lawt seh.

6 Min tunga låde vid min gom, om jag upphör att tänka på dig, om jag icke låter Jerusalem vara min allra högsta glädje.

Nang amni sim voel nyng saw, ka zeelnaak soeih Jerusalem, nang ce am ka nik poek voel hawh awhtaw, kam lai ing dangkhyl na bet qu qap seh.

7 Tänk, HERRE, på Jerusalems dag, och straffa Edoms barn, dem som ropade: »Riven ned, riven ned det ända till grunden.»

Aw Bawipa, Jerusalem a zawk nyn awhkaw Edomkhqi ing ik-oeih ami sai ce, sim loet lah. “Hre bang tlang, tung nang lingnaak dyna phu bang tlang uh!” tinawh amik khy ce.

8 Dotter Babel, du ödeläggelsens stad, säll är den som får vedergälla dig allt vad du har gjort oss.

Aw Babylon canu, ak plawci hly kawi, kaimih ak khan awh ik-oeih na sainaak amyihna, nang ak khan awh ik-oeih ak thung lawkhqi zeel kawm uh –

9 Säll är den som får gripa dina späda barn och krossa dem mot klippan.

na naacakhqi ce amim tu law coengawh lung khawng na kawm uh.