Psaltaren 137

1 Vid Babels floder, där sutto vi och gräto, när vi tänkte på Sion.

Babylon tuiva ah te ka ngol uh tih Zion ka poek uh vaengah ka rhap uh.

2 I pilträden som där voro hängde vi upp våra harpor.

A khui kah tuirhi dongah ka rhotoeng te ka bang uh.

3 Ty de som höllo oss fångna bådo oss där att sjunga, och våra plågare bådo oss vara glada: »Sjungen för oss en av Sions sånger.»

Kaimih aka sol rhoek kaimih te laa ol hnap n'dawt uh. Kaimih aka parhaengkung long khaw, “Zion laa te kaimih ham kohoenah neh hlai uh lah,” a ti uh.

4 Huru skulle vi kunna sjunga HERRENS sång i främmande land?

Balae tih BOEIPA laa he kholong kho ah ka hlai uh eh?

5 Nej, om jag förgäter dig, Jerusalem, så förgäte min högra hand sin tjänst.

Jerusalem nang te kan hnilh atah ka bantang kut he hnilh uh saeh.

6 Min tunga låde vid min gom, om jag upphör att tänka på dig, om jag icke låter Jerusalem vara min allra högsta glädje.

Nang te kan thoelh pawt tih, Jerusalem te ka kohoenah somtung la ka pacuet pawt atah ka lai he ka dang la kap uh saeh.

7 Tänk, HERRE, på Jerusalems dag, och straffa Edoms barn, dem som ropade: »Riven ned, riven ned det ända till grunden.»

BOEIPA aw Jerusalem tue vaengkah Edom koca rhoek loh, “A khoengim duela kingling uh kingling uh,” a ti uh te poek pah.

8 Dotter Babel, du ödeläggelsens stad, säll är den som får vedergälla dig allt vad du har gjort oss.

Hlang aka rhoelrhak Babylon nu aw, kaimih taengah na saii bangla na thaphu te namah taengah aka thuung tah a yoethen.

9 Säll är den som får gripa dina späda barn och krossa dem mot klippan.

Na camoe rhoek te a tuuk tih, thaelpang dongah aka phop tah a yoethen.