Psaltaren 132

1 En vallfartssång. Tänk, HERRE, David till godo, på allt vad han fick lida,

Opomeni se, Gospode, Davida i sve smjernosti njegove,

2 han som svor HERREN en ed och gjorde ett löfte åt den Starke i Jakob;

Kako se kunijaše Gospodu, i zavjetovaše Bogu Jakovljevu:

3 »Jag skall icke gå in i den hydda där jag bor, ej heller bestiga mitt viloläger,

“Neæu uæi u šator doma svojega, niti æu leæi na postelju odra svojega;

4 jag skall icke unna mina ögon sömn eller mina ögonlock slummer,

Neæu dati sna oèima svojima, ni vjeðama svojima drijema;

5 förrän jag har funnit en plats åt HERREN, en boning åt den Starke i Jakob.»

Dok ne naðem mjesta Gospodu, stana Bogu Jakovljevu.”

6 Ja, vi hörde därom i Efrata, vi förnummo det i skogsbygden.

Evo, èusmo da je u Jefremovoj zemlji, naðosmo ga na poljima Kirijat-Jarimskim.

7 Låtom oss gå in i hans boning, tillbedja vid hans fotapall.

Uðimo u stan njegov, poklonimo se podnožju nogu njegovijeh.

8 Stå upp, HERRE, och kom till din vilostad, du och din makts ark.

Stani, Gospode, na poèivalištu svojem, ti i kovèeg sile tvoje.

9 Dina präster vare klädda i rättfärdighet, och dina fromma juble.

Sveštenici tvoji nek se obuku u pravdu, i sveci tvoji nek se raduju.

10 För din tjänare Davids skull må du icke visa tillbaka din smorde.

Radi Davida sluge svojega nemoj odvratiti lica od pomazanika svojega.

11 HERREN har svurit David en osviklig ed, som han icke skall rygga: »Av ditt livs frukt skall jag sätta konungar på din tron.

Zakle se Gospod Davidu u istini, od koje neæe otstupiti; od poroda tvojega posadiæu na prijestolu tvojemu.

12 Om dina barn hålla mitt förbund och hålla mitt vittnesbörd, som jag skall lära dem, så skola ock deras barn till evig tid få sitta på din tron.

Ako sinovi tvoji ušèuvaju zavjet moj i otkrivenja moja kojima æu ih nauèiti, onda æe i sinovi njihovi dovijeka sjedjeti na prijestolu svom.

13 Ty HERREN har utvalt Sion, där vill han hava sin boning.

Jer je izabrao Gospod Sion, i omilje mu živjeti na njemu.

14 Detta är min vilostad till evig tid; här skall jag bo, ty till detta ställe har jag lust.

Ovo je poèivalište moje uvijek, ovdje æu se naseliti; jer mi je omiljelo.

15 Dess förråd skall jag rikligen välsigna, åt dess fattiga skall jag giva bröd till fyllest.

Hranu æu njegovu blagosloviti, nište njegove nasitiæu hljeba.

16 Dess präster skall jag kläda i frälsning, och dess fromma skola jubla högt.

Sveštenike æu njegove obuæi u spasenje, i sveti æe se njegovi radovati.

17 Där skall jag låta ett horn skjuta upp åt David; där har jag rett till en lampa åt min smorde.

Tu æu uèiniti da uzraste rog Davidu, postaviæu vidjelo pomazaniku svojemu.

18 Hans fiender skall jag kläda i skam, men på honom skall hans krona glänsa.» Se Horn i Ordförkl.

Neprijatelje æu njegove obuæi u sramotu; a na njemu æe cvjetati vijenac njegov.