Psaltaren 132
1 En vallfartssång. Tänk, HERRE, David till godo, på allt vad han fick lida,
Svētku dziesma. Kungs, piemini Dāvidu un visas viņa rūpes.
2 han som svor HERREN en ed och gjorde ett löfte åt den Starke i Jakob;
Tas Tam Kungam zvērējis un solījies Jēkaba varenajam:
3 »Jag skall icke gå in i den hydda där jag bor, ej heller bestiga mitt viloläger,
Es neiešu sava nama dzīvoklī, es nekāpšu savas gultas cisās;
4 jag skall icke unna mina ögon sömn eller mina ögonlock slummer,
Es nedošu savām acīm miegu redzēt nedz snaust saviem acu vākiem;
5 förrän jag har funnit en plats åt HERREN, en boning åt den Starke i Jakob.»
Līdz kamēr būšu atradis vietu Tam Kungam un mitekli Jēkaba varenajam.
6 Ja, vi hörde därom i Efrata, vi förnummo det i skogsbygden.
Redzi, mēs par to esam dzirdējuši Efratā, mēs to esam atraduši Jaāra laukos.
7 Låtom oss gå in i hans boning, tillbedja vid hans fotapall.
Iesim Viņa mājas vietā un pielūgsim priekš Viņa kāju pamesla.
8 Stå upp, HERRE, och kom till din vilostad, du och din makts ark.
Celies, Kungs, uz Savu dusas vietu, Tu un Tavas spēcības šķirsts;
9 Dina präster vare klädda i rättfärdighet, och dina fromma juble.
Lai Tavi priesteri apģērbjās ar taisnību, un Tavi svētie lai gavilē.
10 För din tjänare Davids skull må du icke visa tillbaka din smorde.
Neatmet Sava svaidītā vaigu, Sava kalpa Dāvida dēļ.
11 HERREN har svurit David en osviklig ed, som han icke skall rygga: »Av ditt livs frukt skall jag sätta konungar på din tron.
Tas Kungs Dāvidam tiešām ir zvērējis, no tā Viņš nenovērsīsies: No tavas miesas augļiem būs, ko celšu uz tavu godības krēslu.
12 Om dina barn hålla mitt förbund och hålla mitt vittnesbörd, som jag skall lära dem, så skola ock deras barn till evig tid få sitta på din tron.
Ja tavi bērni turēs Manu derību un Manu liecību, ko Es tiem mācīšu, tad arī viņu bērni sēdēs uz tava godības krēsla mūžīgi.
13 Ty HERREN har utvalt Sion, där vill han hava sin boning.
Jo Tas Kungs Ciānu ir izredzējis, tur Viņam gribās dzīvot.
14 Detta är min vilostad till evig tid; här skall jag bo, ty till detta ställe har jag lust.
Šī ir Mana dusas vieta mūžīgi, šeit Es dzīvošu, jo tās Man gribās.
15 Dess förråd skall jag rikligen välsigna, åt dess fattiga skall jag giva bröd till fyllest.
Svētīdams Es svētīšu viņas barību un paēdināšu viņas nabagus ar maizi,
16 Dess präster skall jag kläda i frälsning, och dess fromma skola jubla högt.
Un apģērbšu viņas priesterus ar pestīšanu, un viņas svētie gavilēt gavilēs.
17 Där skall jag låta ett horn skjuta upp åt David; där har jag rett till en lampa åt min smorde.
Tur Es Dāvidam uzcelšu ragu, došu spīdekli Savam svaidītam.
18 Hans fiender skall jag kläda i skam, men på honom skall hans krona glänsa.» Se Horn i Ordförkl.
Viņa ienaidniekus Es apģērbšu ar kaunu, bet viņam ziedēs viņa kronis.
