Psaltaren 132

1 En vallfartssång. Tänk, HERRE, David till godo, på allt vad han fick lida,

Hodočasnička pjesma.

2 han som svor HERREN en ed och gjorde ett löfte åt den Starke i Jakob;

Spomeni se, o Jahve, Davida i sve revnosti njegove: kako se Jahvi zakleo, zavjetovao Snazi Jakovljevoj:

3 »Jag skall icke gå in i den hydda där jag bor, ej heller bestiga mitt viloläger,

“Neću ući u šator doma svog nit' uzaći na ležaj svoje postelje,

4 jag skall icke unna mina ögon sömn eller mina ögonlock slummer,

neću pustit' snu na oči nit' počinka dati vjeđama,

5 förrän jag har funnit en plats åt HERREN, en boning åt den Starke i Jakob.»

dok Jahvi mjesto ne nađem, boravište Snazi Jakovljevoj.”

6 Ja, vi hörde därom i Efrata, vi förnummo det i skogsbygden.

Eto, čusmo za nj u Efrati, nađosmo ga u Poljima jaarskim.

7 Låtom oss gå in i hans boning, tillbedja vid hans fotapall.

Uđimo u stan njegov, pred noge mu padnimo!

8 Stå upp, HERRE, och kom till din vilostad, du och din makts ark.

“Ustani, o Jahve, pođi k svom počivalištu, ti i Kovčeg sile tvoje!

9 Dina präster vare klädda i rättfärdighet, och dina fromma juble.

Svećenici tvoji nek' se obuku u pravednost, pobožnici tvoji nek' radosno kliču!

10 För din tjänare Davids skull må du icke visa tillbaka din smorde.

Poradi Davida, sluge svojega, ne odvrati lica od svog pomazanika!”

11 HERREN har svurit David en osviklig ed, som han icke skall rygga: »Av ditt livs frukt skall jag sätta konungar på din tron.

Jahve se zakle Davidu zakletvom tvrdom od koje neće odustati: “Potomka tvoje utrobe posadit ću na prijestolje tvoje.

12 Om dina barn hålla mitt förbund och hålla mitt vittnesbörd, som jag skall lära dem, så skola ock deras barn till evig tid få sitta på din tron.

Budu li ti sinovi Savez moj čuvali i naredbe kojima ih učim, i sinovi će njini dovijeka sjedit' na tvom prijestolju.”

13 Ty HERREN har utvalt Sion, där vill han hava sin boning.

Jer Jahve odabra Sion, njega zaželje sebi za sjedište.

14 Detta är min vilostad till evig tid; här skall jag bo, ty till detta ställe har jag lust.

“Ovo mi je počivalište vječno, boravit ću ovdje jer tako poželjeh.

15 Dess förråd skall jag rikligen välsigna, åt dess fattiga skall jag giva bröd till fyllest.

Žitak ću njegov blagosloviti, siromahe nahraniti kruhom.

16 Dess präster skall jag kläda i frälsning, och dess fromma skola jubla högt.

Svećenike njegove u spas ću odjenuti, sveti će njegovi kliktati radosno.

17 Där skall jag låta ett horn skjuta upp åt David; där har jag rett till en lampa åt min smorde.

Učinit ću da ondje za Davida rog izraste, pripravit ću svjetiljku za svog pomazanika.

18 Hans fiender skall jag kläda i skam, men på honom skall hans krona glänsa.» Se Horn i Ordförkl.

U sram ću mu obući dušmane, a na njemu će blistat' vijenac moj.”