Psaltaren 131

1 En vallfartssång; av David. HERRE, mitt hjärta står icke efter vad högt är, och mina ögon se ej efter vad upphöjt är, och jag umgås icke med stora ting, med ting som äro mig för svåra.

«Yuⱪiriƣa qiⱪix nahxisi»; Dawut yazƣan küy: — I Pǝrwǝrdigar, kɵnglüm tǝkǝbbur ǝmǝs, Nǝzirimmu üstün ǝmǝs; Mǝn qong ixlar bilǝnmu, Yaki qamim yǝtmǝydiƣan karamǝt ixlar bilǝnmu mǝxƣul bolmaymǝn;

2 Nej, jag har lugnat och stillat min själ; såsom ett avvant barn i sin moders famn, ja, såsom ett avvant barn, så är min själ i mig.

Bǝrⱨǝⱪ, anisining ⱪuqiⱪida yatⱪan ǝmqǝktin ayrilƣan balidǝk, Ɵz jenimni besiwelip tinqlandurdum; Kɵnglüm iqimdǝ ǝmqǝktin ayrilƣan balidǝktur.

3 Hoppas på HERREN, Israel, från nu och till evig tid.

Israil Pǝrwǝrdigarƣa ümid baƣlisun; Ⱨazirdin baxlap, ǝbǝdil’ǝbǝdgiqǝ!