< Psaltaren 130 >
1 En vallfartssång. Ur djupen ropar jag till dig, HERRE.
Mula sa mga kalaliman ay dumaing ako sa iyo, Oh Panginoon.
2 Herre, hör min röst, låt dina öron akta på mina böners ljud.
Panginoon, dinggin mo ang aking tinig: pakinggan ng iyong mga pakinig ang tinig ng aking mga pamanhik.
3 Om du, HERRE, vill tillräkna missgärningar, Herre, vem kan då bestå?
Kung ikaw, Panginoon, magtatanda ng mga kasamaan, Oh Panginoon, sinong tatayo?
4 Dock, hos dig är ju förlåtelse, på det att man må frukta dig.
Nguni't may kapatawarang taglay ka, upang ikaw ay katakutan.
5 Jag väntar efter HERREN, min själ väntar, och jag hoppas på hans ord.
Aking hinihintay ang Panginoon, hinihintay ng aking kaluluwa, at sa kaniyang salita ay umaasa ako.
6 Min själ väntar efter Herren mer än väktarna efter morgonen, ja, mer än väktarna efter morgonen.
Hinihintay ng aking kaluluwa ang Panginoon, ng higit kay sa paghihintay ng bantay sa umaga; Oo, higit kay sa bantay sa umaga.
7 Hoppas på HERREN, Israel; ty hos HERREN är nåd, och mycken förlossning är hos honom.
Oh Israel, umasa ka sa Panginoon; sapagka't sa Panginoon ay may kagandahang-loob.
8 Och han skall förlossa Israel från alla dess missgärningar.
At kaniyang tutubusin ang Israel sa lahat niyang kasamaan.