Psaltaren 130

1 En vallfartssång. Ur djupen ropar jag till dig, HERRE.

Iz dubine vièem k tebi, Gospode!

2 Herre, hör min röst, låt dina öron akta på mina böners ljud.

Gospode! èuj glas moj. Neka paze uši tvoje na glas moljenja mojega.

3 Om du, HERRE, vill tillräkna missgärningar, Herre, vem kan då bestå?

Ako æeš na bezakonje gledati, Gospode: Gospode, ko æe ostati?

4 Dock, hos dig är ju förlåtelse, på det att man må frukta dig.

Ali je u tebe praštanje, da bi te se bojali.

5 Jag väntar efter HERREN, min själ väntar, och jag hoppas på hans ord.

Èekam Gospoda; èeka duša moja; uzdam se u rijeè njegovu.

6 Min själ väntar efter Herren mer än väktarna efter morgonen, ja, mer än väktarna efter morgonen.

Duša moja èeka Gospoda veæma nego straže jutrnje, koje straže jutrom.

7 Hoppas på HERREN, Israel; ty hos HERREN är nåd, och mycken förlossning är hos honom.

Neka èeka Izrailj Gospoda; jer je u Gospoda milost, i velik je u njega otkup.

8 Och han skall förlossa Israel från alla dess missgärningar.

I on æe otkupiti Izrailja od svijeh bezakonja njegovijeh.