Psaltaren 130

1 En vallfartssång. Ur djupen ropar jag till dig, HERRE.

Ein song til høgtidsferderne. Or djupet ropar eg på deg, Herre!

2 Herre, hör min röst, låt dina öron akta på mina böners ljud.

Herre, høyr på mi røyst, lat dine øyro merka mi bønerøyst!

3 Om du, HERRE, vill tillräkna missgärningar, Herre, vem kan då bestå?

Dersom du, Herre, vil gøyma på misgjerningar, Herre, kven kann då standa?

4 Dock, hos dig är ju förlåtelse, på det att man må frukta dig.

For hjå deg er forlatingi, at dei skal ottast deg.

5 Jag väntar efter HERREN, min själ väntar, och jag hoppas på hans ord.

Eg vonar på Herren, mi sjæl vonar, og eg ventar på hans ord.

6 Min själ väntar efter Herren mer än väktarna efter morgonen, ja, mer än väktarna efter morgonen.

Mi sjæl ventar på Herren meir enn vaktmenner på morgonen, vaktmenner på morgonen.

7 Hoppas på HERREN, Israel; ty hos HERREN är nåd, och mycken förlossning är hos honom.

Venta, Israel, på Herren! for hjå Herren er nåden, og stor utløysing er hjå honom.

8 Och han skall förlossa Israel från alla dess missgärningar.

Og han skal løysa Israel frå alle deira misgjerningar.