Psaltaren 130

1 En vallfartssång. Ur djupen ropar jag till dig, HERRE.

He waiata; he pikitanga. I karanga ahau ki a koe, e Ihowa, i roto i nga hohonu.

2 Herre, hör min röst, låt dina öron akta på mina böners ljud.

E te Ariki, whakarongo mai ki toku reo: kia anga mai ou taringa ki toku reo inoi.

3 Om du, HERRE, vill tillräkna missgärningar, Herre, vem kan då bestå?

Me i maharatia e koe nga kino, e Ihowa, ko wai, e te Ariki, e tu?

4 Dock, hos dig är ju förlåtelse, på det att man må frukta dig.

Otira he muru hara tau, e wehingia ai koe.

5 Jag väntar efter HERREN, min själ väntar, och jag hoppas på hans ord.

E tatari ana ahau ki a Ihowa; e tatari ana toku wairua: e tumanako ana hoki ahau ki tana kupu.

6 Min själ väntar efter Herren mer än väktarna efter morgonen, ja, mer än väktarna efter morgonen.

Ko te taringa o toku wairua i te Ariki nui atu i to te hunga e whanga ana ki te ata; ae, i to te hunga e whanga ana ki te ata.

7 Hoppas på HERREN, Israel; ty hos HERREN är nåd, och mycken förlossning är hos honom.

E Iharaira, kia tumanako ki a Ihowa, kei a Ihowa hoki te mahi tohu, a kei a ia te hokonga nui.

8 Och han skall förlossa Israel från alla dess missgärningar.

A mana a Iharaira e hoko i roto i ona he katoa.