Psaltaren 130

1 En vallfartssång. Ur djupen ropar jag till dig, HERRE.

Veisu korkeimmassa Kuorissa. Syvyydessä minä huudan sinua, Herra.

2 Herre, hör min röst, låt dina öron akta på mina böners ljud.

Herra, kuule minun ääneni: vaarinottakaan korvas rukousteni äänestä.

3 Om du, HERRE, vill tillräkna missgärningar, Herre, vem kan då bestå?

Jos sinä, Herra, soimaat syntiä: Herra, kuka siis pysyy?

4 Dock, hos dig är ju förlåtelse, på det att man må frukta dig.

Sillä sinun tykönäs on anteeksi antamus, että sinua peljättäisiin.

5 Jag väntar efter HERREN, min själ väntar, och jag hoppas på hans ord.

Minä odotan Herraa: sieluni odottaa, ja minä toivon hänen sanansa päälle.

6 Min själ väntar efter Herren mer än väktarna efter morgonen, ja, mer än väktarna efter morgonen.

Sieluni vartioitsee Herraa huomenvartiosta toiseen huomenvartioon asti.

7 Hoppas på HERREN, Israel; ty hos HERREN är nåd, och mycken förlossning är hos honom.

Israel toivokaan Herran päälle; sillä Herralla on armo, ja runsas lunastus hänellä.

8 Och han skall förlossa Israel från alla dess missgärningar.

Ja hän lunastaa Israelin kaikista synneistänsä.