Psaltaren 129

1 En vallfartssång. Mycken nöd hava de vållat mig allt ifrån min ungdom -- så säge Israel --

En visa i högre choren. De hafva ofta trängt mig, allt ifrå min ungdom; så säge Israel;

2 mycken nöd hava de vållat mig allt ifrån min ungdom, dock blevo de mig ej övermäktiga.

De hafva ofta trängt mig, allt ifrå min ungdom; men de vordo mig icke öfvermägtige.

3 På min rygg hava plöjare plöjt och dragit upp långa fåror.

De plöjare hafva plöjt på min rygg, och dragit sina fårar långa.

4 Men HERREN är rättfärdig och har huggit av de ogudaktigas band.

Herren, som rättfärdig är, hafver de ogudaktigas rep afhuggit.

5 De skola komma på skam och vika tillbaka, så många som hata Sion.

Ack! att på skam komma måtte och tillbakavända, alle de som Zion hätske äro.

6 De skola bliva lika gräs på taken, som vissnar, förrän det har vuxit upp;

Ack! att de måtte vara såsom gräs på taken, hvilket förtorkas, förr än det uppskärs;

7 ingen skördeman fyller därmed sin hand, ingen kärvbindare sin famn,

Af hvilkom skördemannen icke uppfyller sina hand, ej heller han, som binder kärfvarna, sin famn;

8 och de som gå där fram kunna icke säga: »HERRENS välsignelse vare över eder! Vi välsigna eder i HERRENS namn.»

Och de, som framom gå icke säga: Herrans välsignelse vare öfver eder; vi välsigne eder i Herrans Namn.