Psaltaren 129

1 En vallfartssång. Mycken nöd hava de vållat mig allt ifrån min ungdom -- så säge Israel --

Pogosto so me prizadeli od moje mladosti, naj sedaj reče Izrael,

2 mycken nöd hava de vållat mig allt ifrån min ungdom, dock blevo de mig ej övermäktiga.

pogosto so me prizadeli od moje mladosti, vendar niso prevladali zoper mene.

3 På min rygg hava plöjare plöjt och dragit upp långa fåror.

Orači so orali na mojem hrbtu; svoje brazde so naredili dolge.

4 Men HERREN är rättfärdig och har huggit av de ogudaktigas band.

Gospod je pravičen; razsekal je vrvi zlobnih.

5 De skola komma på skam och vika tillbaka, så många som hata Sion.

Naj bodo zbegani in obrnjeni nazaj vsi, ki sovražijo Sion.

6 De skola bliva lika gräs på taken, som vissnar, förrän det har vuxit upp;

Naj bodo kakor trava na hišnih strehah, ki ovene preden zraste,

7 ingen skördeman fyller därmed sin hand, ingen kärvbindare sin famn,

s čimer kosec ne napolni svoje roke niti kdor veže snope svojega naročja.

8 och de som gå där fram kunna icke säga: »HERRENS välsignelse vare över eder! Vi välsigna eder i HERRENS namn.»

[Naj] niti tisti, ki gredo mimo, ne rečejo: »Nad vami naj bo Gospodov blagoslov. Blagoslavljamo vas v Gospodovem imenu.«