Psaltaren 129

1 En vallfartssång. Mycken nöd hava de vållat mig allt ifrån min ungdom -- så säge Israel --

Mnogo mi dosaðivaše od mladosti moje, neka reèe Izrailj,

2 mycken nöd hava de vållat mig allt ifrån min ungdom, dock blevo de mig ej övermäktiga.

Mnogo mi dosaðivaše od mladosti moje, ali me ne svladaše.

3 På min rygg hava plöjare plöjt och dragit upp långa fåror.

Na leðima mojim oraše oraèi, i vodiše duge brazde svoje.

4 Men HERREN är rättfärdig och har huggit av de ogudaktigas band.

Gospod je pravedan; isijeèe konopce bezbožnièke.

5 De skola komma på skam och vika tillbaka, så många som hata Sion.

Postidjeæe se, odbiæe se svi koji nenavide Sion.

6 De skola bliva lika gräs på taken, som vissnar, förrän det har vuxit upp;

Biæe kao trava na krovovima, koja se sasušuje prije nego se poèupa,

7 ingen skördeman fyller därmed sin hand, ingen kärvbindare sin famn,

Od koje neæe žetelac napuniti ruke svoje, niti naruèja svojega vezilac;

8 och de som gå där fram kunna icke säga: »HERRENS välsignelse vare över eder! Vi välsigna eder i HERRENS namn.»

I koji prolaze neæe reæi: “Blagoslov Gospodnji na vama! blagosiljamo vas imenom Gospodnjim.”