Psaltaren 129

1 En vallfartssång. Mycken nöd hava de vållat mig allt ifrån min ungdom -- så säge Israel --

Дестул м-ау асуприт дин тинереце – с-о спунэ Исраел! –

2 mycken nöd hava de vållat mig allt ifrån min ungdom, dock blevo de mig ej övermäktiga.

дестул м-ау асуприт дин тинереце, дар ну м-ау бируит.

3 På min rygg hava plöjare plöjt och dragit upp långa fåror.

Плугарий ау арат пе спинаря мя, ау трас бразде лунӂь пе еа.

4 Men HERREN är rättfärdig och har huggit av de ogudaktigas band.

Домнул есте дрепт: Ел а тэят фунииле челор рэй.

5 De skola komma på skam och vika tillbaka, så många som hata Sion.

Сэ се умпле де рушине ши сэ дя ынапой тоць чей че урэск Сионул!

6 De skola bliva lika gräs på taken, som vissnar, förrän det har vuxit upp;

Сэ фие ка ярба де пе акоперишурь, каре се усукэ ынаинте де а фи смулсэ!

7 ingen skördeman fyller därmed sin hand, ingen kärvbindare sin famn,

Сечерэторул ну-шь умпле мына ку еа, чел че лягэ снопий ну-шь ынкаркэ брацул ку еа

8 och de som gå där fram kunna icke säga: »HERRENS välsignelse vare över eder! Vi välsigna eder i HERRENS namn.»

ши трекэторий ну зик: „Бинекувынтаря Домнулуй сэ фие песте вой! Вэ бинекувынтэм ын Нумеле Домнулуй!”