Psaltaren 129

1 En vallfartssång. Mycken nöd hava de vållat mig allt ifrån min ungdom -- så säge Israel --

ISRAEL en inda: Re katoutou ia melel sang ni ai tikitik lel met pak toto.

2 mycken nöd hava de vållat mig allt ifrån min ungdom, dock blevo de mig ej övermäktiga.

Pan pak toto re katoutou ia melel sang ni ai tikitik lel met; ari so, re sota kak kaloe ia di.

3 På min rygg hava plöjare plöjt och dragit upp långa fåror.

Men sapasap weirada pon tinsau ai, wiadar warawar reirei.

4 Men HERREN är rättfärdig och har huggit av de ogudaktigas band.

A Ieowa me pung, a kotin lepuk pasanger sal en me doo sang Kot akan.

5 De skola komma på skam och vika tillbaka, så många som hata Sion.

Karos me kin tataki Sion, en sarodi o tangwei!

6 De skola bliva lika gräs på taken, som vissnar, förrän det har vuxit upp;

Ren rasong rä pon os en im o, me kin mong pena mon a pan ususda!

7 ingen skördeman fyller därmed sin hand, ingen kärvbindare sin famn,

Me sota kin kadirela kumut en pa en saundolung, de pa en me kin pir pena kap akan.

8 och de som gå där fram kunna icke säga: »HERRENS välsignelse vare över eder! Vi välsigna eder i HERRENS namn.»

Pwe me kin daulul wasa o, ren der inda: Kot en kotin kupura maui komail! Kit kapai komail da ni mar en Ieowa!