Psaltaren 129

1 En vallfartssång. Mycken nöd hava de vållat mig allt ifrån min ungdom -- så säge Israel --

He waiata; he pikitanga. He ki tenei ma Iharaira, Ka maha a ratou tukinotanga i ahau o toku tamarikitanga ake;

2 mycken nöd hava de vållat mig allt ifrån min ungdom, dock blevo de mig ej övermäktiga.

Ka maha a ratou tukinotanga i ahau o toku tamarikitanga ake; heoi kihai ahau i taea e ratou.

3 På min rygg hava plöjare plöjt och dragit upp långa fåror.

I parautia toku tuara e nga kaiparau; he roa a ratou parautanga.

4 Men HERREN är rättfärdig och har huggit av de ogudaktigas band.

He tika ta Ihowa: motu pu i a ia nga aho a te hunga kino.

5 De skola komma på skam och vika tillbaka, så många som hata Sion.

Kia whakama, kia whakahokia ki muri, te hunga katoa e kino nei ki Hiona.

6 De skola bliva lika gräs på taken, som vissnar, förrän det har vuxit upp;

Kia rite ratou ki te tarutaru i nga tuanui, e memenge nei i te mea kiano i tupu ake.

7 ingen skördeman fyller därmed sin hand, ingen kärvbindare sin famn,

E kore nei e ki te ringa o te kaikoti, te uma hoki o te kaipaihere.

8 och de som gå där fram kunna icke säga: »HERRENS välsignelse vare över eder! Vi välsigna eder i HERRENS namn.»

E kore ano te hunga e haere ana i te taha e mea, Kia tau ki a koutou te manaaki a Ihowa: ko ta matou manaaki tenei ki a koutou i runga i te ingoa o Ihowa.