Psaltaren 129

1 En vallfartssång. Mycken nöd hava de vållat mig allt ifrån min ungdom -- så säge Israel --

שִׁיר הַֽמַּעֲלוֹת רַבַּת צְרָרוּנִי מִנְּעוּרַי יֹֽאמַר־נָא יִשְׂרָאֵֽל׃

2 mycken nöd hava de vållat mig allt ifrån min ungdom, dock blevo de mig ej övermäktiga.

רַבַּת צְרָרוּנִי מִנְּעוּרָי גַּם לֹא־יָכְלוּ לִֽי׃

3 På min rygg hava plöjare plöjt och dragit upp långa fåror.

עַל־גַּבִּי חָרְשׁוּ חֹרְשִׁים הֶאֱרִיכוּ למענותם לְמַעֲנִיתָֽם׃

4 Men HERREN är rättfärdig och har huggit av de ogudaktigas band.

יְהוָה צַדִּיק קִצֵּץ עֲבוֹת רְשָׁעִֽים׃

5 De skola komma på skam och vika tillbaka, så många som hata Sion.

יֵבֹשׁוּ וְיִסֹּגוּ אָחוֹר כֹּל שֹׂנְאֵי צִיּֽוֹן׃

6 De skola bliva lika gräs på taken, som vissnar, förrän det har vuxit upp;

יִהְיוּ כַּחֲצִיר גַּגּוֹת שֶׁקַּדְמַת שָׁלַף יָבֵֽשׁ׃

7 ingen skördeman fyller därmed sin hand, ingen kärvbindare sin famn,

שֶׁלֹּא מִלֵּא כַפּוֹ קוֹצֵר וְחִצְנוֹ מְעַמֵּֽר׃

8 och de som gå där fram kunna icke säga: »HERRENS välsignelse vare över eder! Vi välsigna eder i HERRENS namn.»

וְלֹא אָֽמְרוּ ׀ הָעֹבְרִים בִּרְכַּֽת־יְהוָה אֲלֵיכֶם בֵּרַכְנוּ אֶתְכֶם בְּשֵׁם יְהוָֽה׃