Psaltaren 129

1 En vallfartssång. Mycken nöd hava de vållat mig allt ifrån min ungdom -- så säge Israel --

Thaburi ya Agendi Maanahinyĩrĩria mũno kuuma ũnini-inĩ wakwa, Isiraeli nĩmakiuge ũguo,

2 mycken nöd hava de vållat mig allt ifrån min ungdom, dock blevo de mig ej övermäktiga.

maanahinyĩrĩria mũno kuuma ũnini-inĩ wakwa, no rĩrĩ, matirĩ maahota kũndooria.

3 På min rygg hava plöjare plöjt och dragit upp långa fåror.

Andũ arĩa marĩmaga na mũraũ marĩmĩte ngʼongʼo wakwa, magatema mĩtaro mĩraihu.

4 Men HERREN är rättfärdig och har huggit av de ogudaktigas band.

No rĩrĩ, Jehova nĩ mũthingu; nĩanjohorithĩtie harĩ mĩhĩndo ya andũ arĩa aaganu.

5 De skola komma på skam och vika tillbaka, så många som hata Sion.

Andũ arĩa othe mathũire Zayuni marocookio na thuutha maconokete.

6 De skola bliva lika gräs på taken, som vissnar, förrän det har vuxit upp;

Marohaana ta nyeki ĩrĩ nyũmba igũrũ, ĩrĩa ĩhoohaga ĩtanamera;

7 ingen skördeman fyller därmed sin hand, ingen kärvbindare sin famn,

mũmĩtui ndangĩmĩiyũria hĩ-inĩ ciake, o na kana ũrĩa ũmĩũnganagia amĩiyũrie moko-inĩ make.

8 och de som gå där fram kunna icke säga: »HERRENS välsignelse vare över eder! Vi välsigna eder i HERRENS namn.»

Andũ arĩa mahĩtũkagĩra kuo maroaga kuuga atĩrĩ, “Kĩrathimo kĩa Jehova kĩrogĩa igũrũ rĩanyu; nĩtwamũrathima thĩinĩ wa rĩĩtwa rĩa Jehova.”